litteraturens nuvarande tillstånd. Den är endast en dilettanteriets och epigoneriets tid:
»Vitterheten har blifvit en republik, där hvarje korfmånglare höjer sin röst, alltid förvissad om bifall Åtminstone från det skrå, som han tillhör. Det finnes knappast mer en hofrättsnotarie, som icke knäpper på sin lilla lyra, en pastorsadjunkt, som ej täflar om Akademiens pris, en liber studiosus, som icke har en af Pindens troner i blygsamt perspektiv.»
Efter denna inledning följer den vanliga historiska öfversikten, hvilken alltsedan Runebergs artiklar, äro oskiljaktiga från denna art af kritiker. Malmström var då han skref dessa artiklar endast tjugutre år gammal, och han tillhörde en generation för hvilken de litterära striderna i seklets början blott voro en saga. Det är därför mer än förlåtligt, om hans framställning på flera punkter är ohistorisk och icke öfverensstämmande med fakta. Men på grund af denna hans ställning till striden äro också hans synpunkter delvis nya. Betydelsefullt är t. ex., att han icke blott angriper fosforisterna som den föregående generationen, utan att han äfven försvarar Gustavianerna. Malmströms artiklar beteckna därför en ny ståndpunkt gentemot den af fosforisterna förkättrade litteraturen under Gustaf den tredje. Och detta om något är ett tidstecken af stor betydelse, samtidigt som vi se hur en viss rationalism och utilism åter aflöser nyromantikens metafysiska och fantastiska ståndpunkt. I denna punkt finna vi äfven anslutningen till liberalismens kritik; ty i själfva verket hade man i de liberala tidningarne, först i Argus och sedan äfven i Aftonbladet, alltid bevarat en viss egard för Gustavianerna. Detta var ju rätt naturligt, eftersom de första liberala skribenterna, Scheutz, bröderna Theorell, Silfverstolpe, Argus-Johansson voro uppfostrade i upplysningstidens litteratur och alltid instinktmässigt togo afstånd från fosforismen. Man erkände åter sina förfäder. Malmströms ståndpunkt, fast ytterst oklar, är densamma som något senare drifver Hettner att skrifva sitt stora arbete öfver sjuttonhundratalets litteratur, som därigenom åter kom till heders.
»Vi hafva haft en tid,» säger han, »då allt hvad fäderneslandet ägde vittert och älskvärdt samlade sig omkring en konung, som, själf ett snille, älskade att föra ordet i krets af snillen… Man har vågat nedsätta den vittra epok, ur hvars sköte snillen som Kellgren, Lidner, Bellman, Thorild, och talanger, till antal och intensitet öfverlägsna allt, hvad andra tider af vitterhets historia ha att uppvisa, framgingo för att förtjusa en nation, som då ännu med
