anspråkslös beundran skådade blomman af sin bildning och då kanhända mer än någonsin under yngre tidehvarf lefde ett vittert lif. Den hätskhet, hvarmed den tredje Gustafs sångkrets för icke längesedan bedömdes, skulle synas lika oförklarlig som oursäktlig, om man icke genom studium såväl af folkens som deras bildningshistoria dagligen lärde, huru lätt människorna genom väckelsen af nya åsikter förledas att öfvergå från en ytterlighet till en annan. — En reaktion i tänkesätten var förberedd, hvar och en vet att den utbröt när fosforismen höjde sit härskri. För dem var den gustavianska lefnadsglädjen en styggelse» …
»Hela världen blef fosforist,» fortsätter han. Och hans utfall mot fosforismen kulminerar i följande uttalande:
»Den nya skolans egna produkter skola med undantag af några få, som bära stämpel af sina författares egna och själfständiga snille, kvarlefva i nationens minne endast såsom spillror af ett Apollotempel, som ramlade förrän det hann fullbordas.»
»Endast i ett afseende äro fosforisterna värda nationens erkänsla, nämligen därför att de inledt ett grundligare studium af vitterheten och filosofien och möjligen äfven i vårdandet af våra historiska och poetiska minnen. Men kanske befordrades dessa senare dock mera genom en tredje själfständig skaldecykel.»
Hvad är det för en tredje själfständig skaldecykel som Malmström hänsyftar på? Han gifver den här icke något namn, karaktäriserar den endast på följande sätt:
»Denna tredje skaldecykel — jag kallar den så utan all bitanke på kotteri, är den som äfven i senare tid vindicerat vår vitterhet en hög plats inom alla länders, det är den som utgöres af Geijer, Tegnér, Ling, Stagnelius, m. fl. och de själfständiga snillen, som, uppammade inom fosforismen, snart emanciperade sig undan dess inflytande såsom Vitalis, Nicander.»
Här hafva vi ursprunget till den grupp af skalder, hvilken icke är någon enhetlig grupp, men som ända till våra dagar gått igen i de litteraturhistoriska arbetena. Det är Neutrerna. Professor Schück har ett af de sista åren i en liten uppsats påvisat ohållbarheten af denna gruppering — en artikel som bör utgöra grundvalen för en kommande systematisering af nyromantiken. Det är icke svårt att se, huru Malmström bildat denna grupp. Själfva utgångspunkten fann han i Tegnérs ställning under striden, och Tegnér betecknades just i fosforisternas skämtdikter såsom neutrum. Hela Malmströms betraktelsesätt är mera ästetiskt filosofiskt än historiskt eller exaktare uttryckt: han har i en grupp sammanfattat dels de förnämsta författarne, dels de som icke deltagit i striden. Det är i försvaret för Gustavianerna samt i bildandet af denna
