intryck på den svenske landtbrukarens son, som kände sig släkt med det folk, som lefver af arbete i sitt anletes svett.» Bergstedts senare uppträdande är prägladt af liflig sympati för detta lands politiska såväl som samhällsförhållanden.
År 1846 hade i Uppsala börjat utkomma en ny tidskrift, Frey, hvilken redan följande år räknade Bergstedt såsom medarbetare och hvilken han sedan i två särskilda repriser under tillsammans fem år redigerade. Då Frey upphörde 1850, utgaf han Tidskrift för litteratur, som snart hade ett tusen prenumeranter — »en utbredning som väl ingen annan litterär tidskrift i vårt land, åtminstone ingen uppsaliensisk lärer upphunnit», skrifver han själf triumferande. 1851 är han en af de många magistrar, som öfvertaga Aftonbladet, hvilket står under hans ledning till 1855, då han på grund af en schism utgår ur redaktionen. För öfrigt uppehöll han samma politiska program, som Aftonbladet tidigare, men som de stora konstitutionella frågorna (med undantag för representationsreformen) voro afgjorda, var det nu hufvudsakligen den individuella friheten, som togs i försvar, så t. ex. den religiösa friheten.
År 1867 invaldes Bergstedt i Första kammaren; 1869 finna vi honom i spetsen för tidningen Stockholmsposten, ett intelligensorgan, som gör front mot landtmannapartiet och protektionismen. Ännu så sent som 1871—1874 utgaf han en ny tidskrift — Samtiden, »Sveriges enda veckorevy» — däri han med lifaktighet tog del af de nya strömningar, som just då uppdöko på horizonten, och han hälsade med sympati såväl den engelska filosofien som den moderna skandinaviska radikalismen, representerad af Georg Brandes.
Som tidningsredaktör var Bergstedt icke fullt lämplig. »Han saknade», säger professor Warburg i en intressant artikel om honom i Nordisk tidskrift, »något af det impulsiva, varma, omedelbara, som kännetecknade vissa hans samtida publicister i första ledet, äfven något af det käckt slagfärdiga, som utmärkte en och annan. Han var kanske mindre lämplig såsom ledare för en tidning, där en krets af publicister skulle samverka i en viss riktning. I en veckoskrift kommo däremot hans bästa egenskaper till sin rätt. Han var den lugne betraktaren — the Spectator — som med en rik fond af kunskaper, en stor erfarenhet, mycken skärpa
