och en viss kärf nykterhet skärskådade allt som kom inom hans synvidd.»
Såsom essayist gifver han från sitt första framträdande ett skarpt om ock kanske något ensidigt uttryck åt hufvudriktningen i sin tids kultur. Han år öfverallt nyttans man, en utilist i ännu högre grad än till och med Lars Hierta. Utgångspunkten är för honom just motviljan mot fosforismen, under hvilket namn han innefattar allt öfverdrifvet ästetiserande, l’art pour l’art-teorien är för honom en vederstygglighet. Detta beror därpå, att han framförallt betonar nyttan äfven af litteraturen och fordrar, att den skall vara etisk. På en tid, då punschvältaligheten och de flammande fraserna blomstrade, yrkade han kort och kärft på att sakens egen vältalighet skulle gälla mer än de granna orden.
Han har skrifvit icke få, verkligt intressanta artiklar öfver samtida tilldragelser; trots en viss ensidighet förtjänade flera af dem att åter framtagas. Betecknande för hans hela ståndpunkt är t. ex. hans angrepp på Gunnar Wennerbergs Gluntarne, hvilka ju eljest mottogos med stor entusiasm af hela den svenska publiken. Han är ytterst ensidigt moraliserande. Den häftigaste af dessa artiklar handlar »Om den usla litteraturen», »den litteratur, som hufvudsakligen vore beräknad på en lösaktig inbillnings sysselsättande». Man kan af dessa hans angrepp på litteraturen möjligen tro, att han saknade verkligt sinne för densamma, men det är visst icke fallet. Den, som så fint kunnat karaktärisera Törnrosboken som Bergstedt i följande rader, saknar visserligen icke litterärt omdöme: »Något ledigare, och med sitt stilistiska själfsvåld behagligare, något friskare, doftrikare och mera hänförande än dessa små band, åtminstone vid den första läsningen, torde man hafva svårt att upptäcka i den svenska litteraturen.» Men därefter framhäfver han också den allt förstörande subjektivismen i Almqvists författarskap och högst betecknande för hans egen åskådning yttrar han, hänvisande på realismen: »Det historiska eller, för att nyttja ett förkättradt namn, det reella, har i konsten redan till betydlig del gjort sig gällande: vi påminna om Walter Scott, om vår Södermark, om Folkvisan. Och om någon säger oss, att allt detta är mera verklighet än konst, så förskräcker det oss icke. Fantasien, denna ädla Guds gåfva, skall ändock icke blifva utan syssla i den mänskliga odlingens tjänst.»
