I mångt och mycket förebådar Bergstedt åttiotalets realism och radikalism. Och i själfva verket är det först med denna riktning, som man kan säga att reaktionen mot romantiken blef fullständig i Sverige. Åttiotalslitteraturen utgör den diametrala, renodlade motsatsen till fosforismen.
Ty trots alla dessa angrepp lefde fosforismen alltjämt kvar och slog snart ut på nytt, som det följande skall visa oss.
Sådan är den kritik, de program och de profetior, som beledsaga och förebåda brytningsfenomenen i svensk litteratur under trettio- och fyratiotalen. Öfverallt bekämpar man fosforismen, hälsar realismen välkommen samt tager parti för eller mot »tendensen», som nu dyker upp i litteraturen. Men allt detta är ännu endast längtan och önskan om ett nytt. Verklighet uppnå dessa tankar först, när skalden upptager dem i sin själ och gifver dem lif. Ingenstädes ser man tydligare, huru nyromantiken upplöser sig själf än hos Almqvist, som speglade allt som fanns af oro och jäsning i tiden. Och Runeberg går nästan rakt och utan tvekan realismen till mötes, och det är han, som formar det nya skaldespråk, hvilket tiden behöfde för att uttala sina tankar. Låtom oss därför först vända oss till dessa båda den nya tidens föregångare och främste män.
Bibliografi: Sylwan, O., Reaktionen mot fosforismen. Nord. Tidskrift. 1901. — Warburg, K.. Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Samlaren. 1903. — Warburg, K., Carl Fredrik Bergstedt. Nord. Tidskrift. 1903.
