beskrifning framhäfver i all sin tvära korthet det karakteristiska i hennes utseende: kraftiga linjer och starka nästan feberartade färger, som hos en af Botticellis nymfer. »Min lena, naturälskande moder, en vandrande Sonderling i alla tysta skogar», säger han på ett annat ställe. Man skymtar för öfrigt hennes drag i nästan alla hans kvinnogestalter (liksom man återfinner honom själf, när helst han tecknar en man), från Amorina till den skygga landtflickan i Skällnora kvarn. Detta visar, huru klart hon alltid stod för honom, följande honom i alla hans drömmar som en inkarnation af det högsta och bästa.
Äktenskapet mellan föräldrarna var icke lyckligt; modern, länge sjuklig, dog 1806, och det grämde djupt sonen, att fadern gifte om sig. Hans förhållande till honom kallnade och blef senare spändt. Utgångspunkten för Almqvists uppfattning af äktenskapet låg väsentligen i, hvad han sett i fädernehemmet under uppväxtåren.
Själf brukade Almqvist säga, att han ägde tvenne själar: en kamreraresjäl, som han fått af fadern, och en poetisk själ, hans andliga mödernearf. Observationen är slående riktig. Almqvist var i mångt och mycket en praktisk och kallt beräknande natur. Det finnes något egoistiskt, till och med rått och brutalt vid sidan om en öfversvallande känslofullhet i hans väsende. Läroboksförfattaren och poeten, statskyrkoprästen, som girar sig förbi domkapitlets snärjande frågor med en bränvinsadvokats spetsfundighet och den kristliga socialisten som predikar Jesu nyväckta lära; samhällsreformatorn och procentaren, se där denna djupa motsats i hans själ, sådan den framträder i växlande skepnader under hans lifslopp. Tyvärr gingo dessa båda själar vanligen hvar sin väg; när de samverkade i full harmoni nådde han sitt högsta.
En observation af nästan allmän giltighet är, att en författare, för att nå till verklig storhet i sin konst, redan tidigt måste hafva varit utsatt för inflytande från starka andliga strömningar af växlande art. Få svenska författare hafva redan från barnaåren insupit så mycken och så olika kultur som Almqvist, hvilken lefde i en krets af utpräglade och högt utbildade personligheter: den svärmiska modern, den världserfarna, spirituella mormodern och framförallt den lärde och ömsinte gubben Giörwell själf. Det är den senare, som gifvit oss den äldsta teckningen af Almqvists kynne
