Och hvilka voro nu de första underrättelser, som han inhämtade om sitt nya fädernesland? Att det under loppet af ett århundrade fem gånger ombytt författning; att Gustaf den tredje fallit för en adelsmans kula, och att hans son afsatts och landsförvisats. Han kunde dessutom få höra talas om Armfelts konspirationer, och att det fanns ett parti, som ville återinsätta den afsatte konungens arfvingar. Att det svenska folket, trots allt detta var ett lojalt och till och med ett trögt folk, om det icke endast drefs till förtviflan, var det mindre underligt, att han icke såg. Fakta talade synbart däremot. Också lät han strax omgifva sig af spioner, uppmanade polismakten att noga vaka, inbegärde rapporter af landshöfdingarna. I själfva verket var detta system ingalunda nytt för Sverige. Gustaf den tredje och Reuterholm hade icke lämnat det obegagnadt, men skillnaden var, att Karl Johan skötte det med en Fouchés ifver. Han begärde, att det skulle verka tyst, hemlighetsfullt och säkert i det fördolda, men i stället arbetade det klumpigt och uppenbart och den svenska nationen fylldes snart af hat till honom öfver dessa tillställningar. Icke mindre förvåning och löje väckte det misstroende mot stämplingar till den föregående dynastiens förmån, som han öfverallt spårade, och kanske icke alltid utan grund. De intimare trådarna i denna tids historia äro ännu icke kända.
Detta misstroende ökades af det allmänna politiska läget i Europa och de svårigheter, som alltid äro oskiljaktiga från att grundlägga en dynasti. Karl Johan behöfde lugn — han var alls icke angelägen om opposition i sitt rike. Till en viss grad var äfven detta statsklokt tänkt, ty landet behöfde verkligen förskonas för vidare äfventyr med dess allt för stora omkastningar. Efter hvad det berättas, lär emellertid konungen omkring 1820, då oppositionen på allvar började visa tänderna, varit betänkt på vissa liberala reformer, men just i detta ögonblick uppblossade de revolutionära rörelserna och de första förebuden till julirevolutionen visade sig: revolutionen i Spanien, hertig de Berrys mord. Och Karl Johan stärktes i sina regeringsgrundsatser.
Den farligaste af dessa och den som skulle blifva orsak till hela systemets fall, var hans vana att fatta sina statsbeslut icke i statsrådet, men i sin sängkammare. Äfven därvidlag spelade hans franska härstamning en viss roll: han var inskränkt till ett fåtal personer, som förstodo honom, ty
