säger) men som saknar känsla eller religion. Å andra sidan den friska landtbon, hvilken icke ljuger utan instinktivt följer sin känsla. Kärleken säger han tillhör känslans region och äktenskapet får icke ingås utan af rena känslomotiv.
Äfven en annan liten skrift från denna tid är märklig, när det gäller att framhäfva stadierna i Almqvists utveckling. Det är Parjumouf, Saga från Nya Holland (1817). Också den är fylld af Rousseauanska idéer och föreställningar, men den tillhör dock en senare litteraturgrupp, nämligen dessa öfvergångsarbeten strax efter revolutionen, som Georg Brandes sammanfattat under det träffande namnet Emigrantlitteraturen. Rousseau hade nöjt sig med att på afstånd skildra naturmänniskan; hans efterföljare uppsökte tropikens jungfruliga skogar och tecknade de lyckliga naturväsenden, som befolkade dem. Vilden, som redan Voltaire användt i satiriskt syfte för att blotta samhällslytena, blef hos Bernardin de Saint Pierre och öfriga Rousseauaner en idealfigur. Det är Chateaubriands Atala, som utgör den närmaste förebilden till Almqvists saga. Mången scen i densamma erinrar direkt om någon liknande i Atala (t. ex. Parjumoufs och Ansaïs vandring genom urskogen, hvilken motsvarar Chactas och Atalas). Det behöfver knappast tilläggas, att hvarken i naturskildringarnes kraft eller i den sentimentalt romantiska stämningen når han upp till förebilden. Almqvist är äfven i denna skrift endast nybörjaren, som på ett stapplande språk utvecklar sin tes och beskrifver ett idealiseradt naturväsendes lif. Parjumouf är hans första utkast till de senare kvinnogestalterna, men ännu icke riktigt lyckad. Hon är söt och kokett som en liten pensionsflicka, hvilket icke passar ihop med det naturfriska väsendet hos en vildinna som bär en krona af brokiga fjädrar på sitt hufvud. Vi finna i denna dikt spår af, att Almqvist redan har sin senare motvilja mot vigseln, fast föreningen här försiggår efter en viss ritual.
Hittills hafva vi icke funnit några spår af nyromantik i Almqvists skrifter, fast vi redan följt honom fram till 1817. Men under dessa år hade Almqvist fört ett rikt andligt lif. Han hade läst Sturm und Drangs författare, af hvilka icke minst Klinger och hans roman Raphael von Aquila gjort ett djupt intryck på honom och var säker på, att det icke var den enda röfvareroman, som han slukat! Han hade gjort bekant-
