skap med nyromantikerna, af hvilka Tieck spåras lite hvarstädes i hans följande skrifter och med Zacharias Werner, med hvilken han erbjuder så stora likheter. Under åren 1817—1818 var han, såsom hans dåvarande discipel, senare kammarherre Fr. Hisinger, upplyser, en ifrig Svedenborgare. Samtidigt hade han naturligen upptagit de svenska riktningarna. Han var en ifrig göt och hvad voro götarna om icke svenska Rousseauister, hvilka återfunno sina kraftiga, af alla kultur oberörda naturväsen i sina egna förfäder? Men icke minst är det Atterbom, med hvilken han åratal framåt var förenad i vänskap, som varit hans lärare. Man behöfver endast öppna Amorina för att redan i första scenen finna spår af mästaren och såsom verskonstnär (Almqvist är, trots mycken onatur, en betydande sådan) utgår han från Atterbom. Omkring 1820 är Almqvist fullt genomträngd af alla dessa nyromantiska idéer — och den förståndsklara, kyliga luft som från sjuttonhundratalets kultur sväfvat öfver hans första ynglingadrömmar är för långa tider borta. Kanske är det först i Manhemsförbundets stadgar — i beskrifningen på det palats, som Almqvist i sin fantasi tillärnat bröderna — som man påträffar hans nya manér. Afhandlingen Om det hela och sagan Guldfågeln i Paradis beteckna ännu tydligare vägen.
Men det är dock först i Amorina, som han helt uppenbarar sig för oss som nyromantiker.
II.
Amorina är närmast ett drama indeladt i fem tider, men handlingen glider ofta öfver i episk beskrifning. Ett besynnerligt formlöst verk, osammanhängande, dunkelt, fullt af påverkningar från Shakespeare, Goethe och Atterbom, svulstigt och platt, men trots allt detta buret af en ojäst fantasis hela kraft och glöd, med scener, figurer och repliker, som bränna sig fast i minnet. Det är Almqvists verkliga debutarbete, ett Sturm und Drang-drama, i hvilket hela hans då-
- 9. — Mortensen.
