Skarpast framträder den tanke, som föresväfvat Almqvist, i hans framställning af Johannes öde. Man ser tydligt, att det i själfva verket är samma begrepp, hvilket positivismen och naturalismen längre fram i århundradet skulle kalla ärftligheten, som han åsyftar. Johannes fader hade nämligen önskat en son af krigiska egenskaper. För att erhålla en sådan, berättade han — skildringens oskicklighet bör icke för oss bortskymma den verkliga innebörden — för modern under hennes hafvandeskap blodiga händelser, lät henne åse slakt af djur, och strax före nedkomsten gaf han henne varmt blod att dricka. Den stackars Johannes blifver visserligen ingen hjälte, men irrar kring med en outsläcklig törst efter blod. Förledd af denna drift, nedsticker han sin egen moder och broder och ströfvar sedan fredlös kring i skogarne, kämpande mot sitt begär, men alltid dukande under för detsamma. Johannes är med andra ord en föregångare till den ärftligt belastade mördaretyp som t. ex. Zola skildrat i Bête humaine.
Naturalismen erkände emellertid i sina analyser af dylika naturer, att det i vissa fall finnes en hjälp mot deras ärftliga anlag. Förbättrade samhällsförhållanden och lämplig uppfostran kunna i vissa fall bekämpa individens dåliga böjelser. Almqvists uppfattning af problemet är däremot ännu halft vidskeplig. Mot Johannes mordlust finnes ingen hjälp, han är som dr Libius säger, obotlig, predestinerad. Hvarken moralen eller religionen förmår något mot hans natur.
Amorina innehåller för öfrigt i kaotisk förvirring nästan alla de problem, med hvilka Almqvist sedan sysslat. Wilhelm och Henrika äro Törnrosvarelser och framställa redan det kärleksideal, hvilket sedan alltid skulle föresväfva honom. De vandra fram, endast förenade genom sin kärlek, men icke genom någon vigsel. Statskyrkan får sina slängar i dr Libius’ person. Samhällssatiren är redan skärande skarp. Det är här, som de så ofta citerade orden förekomma:
»Kors hvarför nyttjar du skursand? Tag några af de där granna orden. De göra ju människorna så rena — de måtte väl då kunna göra ett byttlock rent?»
Det är icke underligt att Amorina alltid förblef Almqvists älsklingsskrift. Det var i den som han först fått uttala, om ock i dunkel form, hvad som djupast rörde sig i hans inre.
