skap med en bondflicka från trakten af Antuna, Anna Maria Andersdotter Lundström, hvilken han hållit kär sedan hennes fjortonde år. Det bör anmärkas, för att visa, huru trogen han var mot sina idéer, att han knöt hjonelag med henne ett par veckor före vigseln. I sin Monografi hänvisade han sedan på, huru äkta svensk hans äktenskapsteori var, eftersom den just tillämpades af bondefolket.
I början tedde sig detta lif idylliskt nog. »Dannemannen Love Carlsson», såsom han nu älskade att kalla sig, delade sin tid mellan åkerns skötsel, studier och författareskap, hustrun spann och väfde äfven för andra. Men något rationellt landtbruk var det nog icke som Almqvist dref, så att när medförd kassa från Stockholm böljade taga slut, inställde sig ekonomiska svårigheter. Snart vantrifdes han i ensamheten utan bildadt umgänge och finare lefnadssätt. Det gick som Geijer förespått: »Den borgerliga sfär, hvari man är född och uppfödd, bildar kring hvar och en ett slags naturlig atmosfär. Få gå utom den utan att förlora anden. Snarare går det an uppför, genom en småningom kommen vana af bildning. Olyckans härdiga skola kan äfven lära att uthärda fallet utför. Frivilliga språng i den ena eller andra riktningen lyckas sällan.»
1826 återvände Almqvist med hustru och barn till Stockholm. Äfven här hade han svårt att draga sig fram, särskildt den första tiden. Han fick lifnära sig med renskrifning och liknande, tills han blef anställd såsom lärare vid Nya Elementarläroverket. Det var en experimentalskola för nya pedagogiska försök, och Almqvist, som alltid hade ett lifligt intresse för undervisningsfrågor, gick helt upp i sin nya verksamhet och uppskattades högeligen för sin utmärkta undervisning. 1829 blef han rektor och fick i uppdrag att författa läroböcker i flera skilda ämnen. Emellertid tröttnade han snart på det hela, hvilket ju icke var underligt, då han hade så många andra intressen, däribland sitt återupptagna författareskap. 1841 erhöll han på egen begäran afsked.
Som redan nämndt utgaf Almqvist efter Amorina intet af betydenhet under hela tjugotalet. Däremot började med år 1832 hans lifligaste författareperiod, sträckande sig fram till 1840, under hvilka år han utgaf Törnrosens bok. Det är i de fjorton band, som denna publikation omfattar, man
