har att söka, dels det bästa af hans nyromantiska skrifter, dels de första spåren af hans realism. Åtskilligt af hvad han utgifvit under dessa år går säkert tillbaka till tjugotalet, som jämte trettiotalets första år (på sin höjd till 34—35) betecknar höjdpunkten för hans nyromantiska författareskap. Det är under denna tid, som hans tankar färgas af den nyromantiska filosofiens åskådningssätt.
Själfva det centrala i Almqvists personliga tankelif utgör hans förhållande till kristendomen. Den ortodoxa luteranismen, i hvilken hela kristendomens känsloinnehåll stelnat och förtorkat i en serie af formler, hade redan genom morfaderns och moderns inflytande upplösts i mystik. Almqvist var och förblef hela sitt lif igenom pietist och mystiker. Gud är för honom icke dogmernas gud, icke lagstiftaren, icke ordningens gud, han är kärleken. Man lär känna honom icke genom uppenbarade böcker, ja icke ens genom förståndet eller reflektionen, som Almqvist uttrycker sig, utan genom känslan, genom ett mystiskt genialt förnimmelsesätt, således detsamma som Schelling kallar för intellektuell åskådning. Det är detta samlif med Gud, denna himmelska känsla, detta återspeglande af det hela i individens inre, som Almqvist kallade för sitt törnroslif.
Samma mystiska grundåsikt genomströmmar äfven Almqvists uppfattning af moralen. För rätten och de traditionella moralreglerna har revolutionären Almqvist intet sinne. Samhällsmoralen är för honom endast en samling af yttre påbud, hvilka likgiltigt kunna hållas eller brytas. Han talar om dem på samma sätt som Jesus till fariseerna om Mose lag. Den verkliga moralen består däremot i, att man fördjupar sig i Gud, öppnar sitt öra för hans röst och låter denna omedelbart bestämma ens handlingar, liksom instinkten bestämmer djurets. Eller, från en annan synpunkt sedt, uppskattas en handlings värde efter motivets värde; det är känslan, som lagstiftar för människans handlingar. Äktenskapets moralitet består t. ex. icke i, att parterna äro förenade genom någon yttre ceremoni, genom vigsel eller någon art af juridiskt kontrakt, utan däri, att de uppgå i hvarandra med sann och ren känsla. Den människa står högst, hvilken lefver instinktivt med djurets säkerhet på ett högre område, utan reflexion, i ren känsla. Almqvist har tecknat
