själf lärde han sig aldrig svenska. Dessutom såsom militär, som högste administratör i eröfrade provinser, var han van att befalla och ensam bestämma. Så uppkom »allena-styrandet». Det hade varit statsrådens uppgift att påvisa för honom det mot konstitutionen stridande i detta förfarande, men de voro uppfostrade i det gamla enväldets skola och tillägnade sig i själfva verket aldrig andan i den nya konstitutionen, om hvars tolkning det för öfrigt nog kunde stridas. Snart fann man äfven andra skäl till missnöje: Karl Johan gynnade adeln, han tillsatte godtyckligt ämbetsmän, militärer och hofmän föredrogos på alla platser.
Som sagdt i allt detta låg icke något väsentligt nytt för landet. Den despotism, som Karl Johan utöfvade, hade före honom funnits i landet. Oredliga ämbetsmän, lagstridiga regeringshandlingar, spionerier och adelns öfvervälde voro icke införda af honom. Men det farliga låg däri, att tidens anda var en annan. Därför fick Karl Johan skuld för systemet, och det var mot honom och hans regering som oppositionen uppstod.
Söker man efter ursprunget till denna opposition, så ser man tydligt, att den går tillbaka till franska revolutionen. Det är tidens egna ideer, som den vill förverkliga. Äfven Sverige hade haft sina jakobiner. Det gamla adelspartiet under Gustaf den tredje hade först framburit dessa frihetsideer. Och det kan icke nekas, att det nya oppositionspartiet länge bevarade samma karaktär som det gamla adelspartiet hade haft, d. v. s. den sökte framförallt att oroa regeringen, att föra guerillakrig med densamma, fast den af brist på klara ideer och konsekvent handlingssätt icke synnerligen mycket uträttade. Anckarswärd representerar ännu i mångt och mycket denna typ under tjugo- och trettiotalet. Vid 1800 års riksdag hade detta jakobinska tänkesätt fått ett annat utslag, då åtskilliga framstående adelsmän afsvuro sina privilegier. Och år 1809, då den nya konstitutionen skulle antagas, ville bondeståndet icke underskrifva, förrän den paragraf, i hvilken riksståndens privilegier garanterades, uteslöts. Konungen ingrep och gaf löften och bönderna fogade sig, men denna bondeståndets hållning är det första varslet om representationsreformen.
I allmänhet sammanhänger den svenska oppositionen således med de idéer, som predikats under och före revolu-
