ordentligt och förståndigt helt.» Troligen har idéen emellertid ett annat ursprung. Sedan Galland utgifvit sin upplaga af Tusen och en natt, kommo ramberättelserna åter på modet, och de blefvo mycket vanliga i sjuttonhundratalets franska boudoirlitteratur liksom nyromantikerna gärna gjorde dylika samlingar. De mest bekanta äro Tiecks Phantasus, och Hoffmanns Serapionsbrüder. Troligen är det den förre, som inspirerat Almqvist. Jämförelsen med Decamerone är däremot rent yttre.
Den svaga tråd som förbinder de olika berättelserna med hvarandra består däri, att de förtäljas på jaktslottet inför herr Hugo Löwenstjerna. Huru denna bildningscirkel uppkom, berättas i den första af dessa historier, Jaktslottet, hvars hufvudsakliga intresse beror dels på de mästerliga landskapsbeskrifningarne, dels på teckningen af de olika uppträdande. Där möter oss först herr Hugo Löwenstjerna själf, den något pedantiske hofmarskalken med sitt humoristiskt godmodiga sätt och sina vidsträckta intressen. Ett stycke af Almqvists kamreraresjäl — den bättre delen — har fått sin plats i denna skapelse. Den viktigaste af de öfriga personerna är Richard Furumo, hvilken berättar de flesta af historierna; i honom hafva vi äfven en inkarnation af en annan sida, den centrala i Almqvists väsende. Furumo är svärmaren, naturdyrkaren, den kristne. Typisk för honom är den ofta citerade scenen, då han nedstörtat synderskan Magdalena i forsen, just då hon höll på att sjunga en af sina forna fromma visor. Richard är glad öfver sin handling, ty han har ju därigenom räddat en själ åt himmelen. Kring hofmarskalken och Furumo tecknar sig mer eller mindre tydligt en följd af andra personer: Onkel Andreas, ärkeromantikern Julianus, tante Eleonora, fröken Aurora, Julianus’ blifvande maka, Frans.
Föröfrigt finnes det litet af hvarje i dessa små läckra häften. Hinden och Baron Julius K. utgöra i viss mån en fortsättning af Jaktslottet, eftersom det i dessa berättelser är dess innevånare som uppträda handlande. I Hermitaget har man en historisk roman frå folkungatiden, men trots det omisskänneliga inflytandet från Walter Scott utan all historisk lokalfärg. Det är en fantastisk skildring, hvars psykologiska innebörd är typisk för Almqvist: Konung Waldemar älskar klosterjungfrun Jutta, och han går under, därför att han, i stället för att följa sin naturs djupare kraf och fasthålla sin för-
