utfört Atterboms tanke och anser, att det är skönt och konsekvent, »att härjningen af en förstörare som framgått visas först, och att förstöraren själf framställes sedan, blickande tillbaka på sitt verk, besannande dess oväsentlighet, dess fördömelse, och lösryckande sig med smärta och salighet från det ljufva gift, hvarmed han förpestat sin bana, från sitt svallande blod, sin yra, sin sinnliga fröjd och själfviska hjärta.» Almqvist svarade själf, då man framlade för honom Runebergs förklaring, att densamma kanske var riktig, men att han i hvarje fall icke haft den i tankarna, då han nedskref dikten. Sannolikast förefaller det mig, som om man äfven här hade ett utslag af Almqvists dunkelt tänkta fatalism i en halft naturalistisk form: Don Ramido dör såsom ett offer för faderns missgärningar.
Således äfven Ramido Marinesco är ett stycke Schicksalstragödie. Detta gäller i ännu högre grad om Signora Luna. Äfven i detta drama är det yttre tillfälligheter som drifva sitt stygga spel. Endast i Signora Lunas eget öde finnes mera konsekvens, men det är icke dramatiskt utveckladt. Hennes historia lära vi endast känna genom en berättelse.
Det är ingalunda af omedvetenhet som Almqvist på detta sätt gjort sina stycken dunkla. Det är tvärtom i kraft af hans nyromantiska konstprinciper. Han ville gifva en serie af fantastiska scener, hvilka förbundos af en spekulativ djupsinnig tanke, som skulle vara en brygga mellan det himmelska och det jordiska. (Jämför Frans’ och Julianus’ samtal i Falu grufva i Jaktslottet.) Denna tanke skulle emellertid icke låta rationellt upplösa sig: den skulle vara ogenomtränglig och oförklarlig för förnuftet. Det skulle öfver densamma hvila något ogenomträngligt dunkelt. På så sätt skulle fantastiken, det hemlighetsfulla, verka så mycket starkare på läsaren.
Bäst är kanske denna lek genomförd i Drottningens juvelsmycke, som jämte Atterboms Lycksalighetens ö och vissa af Stagnelii dikter väl tillhör det yppersta, som den svenska nyromantiken frambragt.
Hufvudpersonen i denna berättelse är Azouras Lazuli Tintomara. Tintomara är androgyn. Begreppet är hämtadt från Plato. »Med androgyn», säger en af personerna i boken, »förstodo de gamle något besynnerligt, ja mystiskt. Man har trott, ser ni, att människan ursprungligen blott skapades till
