människa. Icke man och ej kvinna, utan rätt och slätt människa. Jag vet likväl icke, om med androgyn bör förstås en varelse, som är ingendera könet eller bäggedera. Det förra synes ytterst melankoliskt; på det senare åter hafva de gamle mycket tänkt. Det voro nämligen i senare fallet, min vän, en helhet, som i ett väsen förenade bägges arter; ja allt, alla sfärer, alla riktningar; som kunde vara själf hvad det i hvarje ögonblick önskade, utan en annan: som kunde (för att fortsätta i poetens stil) vara hjälte, jägare, en stormens och klippornas vän i skogen; men ock en blommornas syster och vän hemma i den tjusande trädgården; — som aldrig behöfde sucka, tråna, förgås af saknad eller längtan efter en annan; som ej vore fången af och under kärlekens behof, glädje eller kval» o. s. v.
Huru länge man än fortsätter i denna förklaring lika klok blir man. Tintomara är androgyn. Det kan icke nekas, att när man söker utforska detta väsendes karaktär, kommer man närmast att tänka på ett eller annat missfoster. Och så till vida, hvilar det obestridligen något smaklöst öfver Tintomara. Likaledes kunde det lätt ligga något frivolt i hela ämnet, för att icke rent af säga perverst. Ty den tjusning Tintomara utöfvar förefaller något universell. Hennes fägring är öfver all beskrifning; hennes smidiga växt betraktas af alla, både män och kvinnor med »särdeles ögon». De brinna för henne af en mystisk kärlek. Förälskad i denna vackra varelses förtrollande egenskaper är det som den unge Mannerhjelm gifvit sig döden genom att svälja en pärla, som hon burit i sitt hår. Förälskad i henne har den unge Hedensköld ridit mot Haga grindar och krossat sin panna, och förälskad och förtviflad har Nichols kastat sig i Norrström. Fröken Josefine R., grefvinnan Amelie S. och allas beundran Sara N. hafva för hennes skull afhändt sig lifvet. Det är för hennes skull som Gustaf III gått på den maskerad, där den dödande kulan träffar honom. Men Tintomara älskar ingen.
Om Tintomara öfverhufvud taget är något, så är hon en symbol, i hvilken Almqvist uttryckt sin uppfattning om det djuriska. Hon är en syster till alla dessa andra väsenden, hvilka lefva på en högre nivå, endast i kraft af en instinkt. Men sök icke efter den djupare betydelsen af Tintomaras väsende! Hon är endast en ljusstråle, som
