efter julirevolutionen och efter 1848 sökte hans lärjungar på olika sätt att förbereda framtidsstaten. Uppnådde de tillsvidare intet annat, så blefvo åtminstone dessa åsikter kända, och äfven svenska tidningar från denna tid hafva mycket att berätta om socialismen i Frankrike.
Redan Saint-Simon var fullt medveten om sina idéers djupt kristliga karaktär. Dock var det närmast en annan man, som framhäfde denna sida af läran, hvilken så mycket erinrade om urkristendomens oskuldsfulla former: Abbé de Lamennais sökte reformera kristendomen, i det han betonade dess praktiska sida som kärlekens religion och mindre såg på dogmerna än på innehållet. Efter julirevolutionen sökte han rycka kyrkan med i de folkliga frihetsrörelserna. Han bannlystes därför af påfven, underkastade sig först, men 1834 bröt han öppet med kyrkan genom sin skrift Paroles d’un croyant och aflägsnade sig sedan alltmera från den officiella kristendomen och fördjupade sig i socialismen.
Och dessa kristligt humanitära idéer vunno hastigt utbredning i litteraturen. Man återfinner dem hos alla tidens förnämsta författare i Frankrike, hos George Sand, Victor Hugo och Eugène Sue. Förhållandet är ungefär detsamma i England, där Dickens m. fl. gjorde sig till tolk för samma läror.
Det var hela denna idébölja, hvilken nu under trettiotalets första år strömmade in öfver Almqvist och förmälde sig med hans föregående åsikter.
Strängt taget var allt detta nya icke nytt för honom. Det var endast konsekvenser, dragna ur denna Rousseauism, som han insupit med modersmjölken, och som han redan i tidigare skrifter förkunnat, om också många gånger i en dunkel form. Men när han nu rundt ikring sig hörde alla dessa röster, som ljudeligt och utan fruktan uttalade, hvad han i Sverige, där teologien och prästerskapets ställning var och är starkare än kanske i någon annan europeisk stat utom i Ryssland, knappast vågat hviska, då kunde han själf icke tiga längre. Dagligen såg han, huru de liberala åsikterna trängde igenom. Skulle det månne icke äfven finnas plats för de sociala reformkraf, som han själf redan så läng och så hopplöst burit i sitt inre?
Men hur förmälde sig nu allt detta med hans nyro-
