grace och esprit öfver hela sitt väsende. Betecknande för Almqvists realism äro sedan hans folklifsskildringar, af hvilka den första är Skällnora kvarn (1838), som följes af Grimstahamns nybygge (1839), Ladugårdsarrendet (1840). Till denna grupp höra äfven Kapellet och Det går an. Dessa skrifter beteckna höjdpunkten af hans konstnärliga alstring under denna hans sista period.
Utan tvifvel var det ej minst ekonomiska orsaker, som i det längsta höll honom tillbaka från att öppet uttala sin mening och angripa den samhällsordning, som han hatade med en känslofilosofs hela glöd. Ännu i slutet af 1830-talet hoppades Almqvist erhålla en eller annan anställning i statens tjänst, och man ser tydligen af dessa års händelser, att han först brände sina skepp, då han ansåg allt hopp vara ute. 1837 aflade han prästexamen i Uppsala. Ett egendomligt steg af en man, som icke var ortodoxt rättrogen! Månne Almqvist denna gång var fullt medveten om sina afsikter? Säkerligen var det åter ekonomien som i någon mån spelade in, då han tog detta steg. Han kunde ju inför sitt samvete försvara sig därmed, att han var kristen, visserligen icke dogmfast lutheran, men en Jesu efterföljare, som gärna ville utbreda dennes kärleksverk bland människorna. Men dessutom föresväfvade honom tydligen en annan plan, att döma efter ett bref, som Hazelius skrifvit till honom: han ville in i kyrkan för att såsom präst bryta med densamma, liksom Lamennais 1834 hade brutit med påfvekyrkan. Det var helt enkelt hans diaboliska afsikt, att sedan han väl en gång erhållit en fast plats, uttala alla sina afvikande meningar och göra ett affall, så eklatant, att hela den förhatliga statskyrkan skulle darra på sina grundvalar. Något ämbete erhöll han emellertid icke, hvarken då eller senare.[1]
Samtidigt speciminerade han äfven för en professur i ästetik och moderna språk i Lund, men redan i början af året 1839 var det tydligt, att han skulle blifva förbigången. 1840 i mars utnämndes också hans medtäflare och forne motståndare C. A. Hagberg till platsens innehafvare.
Denna missräkning tog djupt på Almqvist och framkallade den afgörande vändpunkten i hans lif, såsom det, sammanhållet med de följande händelserna, tydligen visar sig ur ett bref till Thomander, i hvilket han säger:
- ↑ Om man undantager, att han på kronprins Oskars speciella föranstaltande blef regementspastor med 150 kronors lön.
