Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/157

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
153
C. J. L. ALMQVIST

hela samhället, ej endast öfverklassen och betonar skarpt den nationalekonomiska synpunktens betydelse för frågans lösning. Och hans eget reformförslag är liksom socialisternas baseradt på en kritik af det nuvarande äktenskapet, prostitutionen och celibatet.

Detta framgår tydligt af följande tvenne citat ur Europeiska Missnöjets grunder:

»Att vigseln i sig själf kan utgöra en helig, vacker och vördnadsbjudande akt, nekar ingen människa. Men allmänna erfarenheten visar, att den kan göras, högligen ofta verkligen göres, och — hvad värst är — icke kan hindras ifrån att när som helst göras till medel i materialismens, bedrägeriets, rofferiets, våldets hand; och därvid tillfoga personer ett fördärf för hela lifvet, kanske för evigheten, långt utöfver många andra slags skador människor kunna göra hvarann, och som statsinrättningarne eljest äro rätt angelägna om att, äfven för de minsta fall, förebygga. Ibland alla par, som vigas, måste man utan öfverdrift tillstå, att med det större antalet tillgår så, att sedan den maskulina parten med vänliga fasoner förmått den andra till Ja och vunnit målsmäns bifall, får han offret genom vigseln fastsmidt, och tar nu dess egendom, likasom dess person, gör därmed hvad han behagar (blott med iakttagande af vissa yttre beskedlighetsformer), hvarpå han kan låta bli att unna den så kallade makan hvarken kärlek, godhet eller någonting mera än han själf tycker; ja, om han så vill, låta den borttyna ända till grafven, utan en gnista sol för dess ande, tröst för hjärtat, hugnad för kroppen; allt, nämligen, såvida icke den feminina parten tar sig före, att genom en motsvarande eller ännu högre stegrad elakhet, hårdhet eller list vinna öfvertaget och nedtrampa sin vederlike. Hvad sann sedlighet eller lycka skall finnas i detta, inser man: antingen A nedtrycker och förgör B, eller B borttrasslar och förstör A, så är däruti ej godt. Om lugn äger rum, utgöres detta omsider, i vanligaste fall, blott af det tomma intet dem emellan, till själ och kropp. Och sådana kallas »makar»! Skall man aldrig kunna lära sig inse och erkänna det ytterst befängda och skadliga i allt detta?»

Enstaka undantag gifvas visserligen, då sann andlig kärlek och hjärtlig öfverensstämmelse finnes emellan makar, och då till följd däraf inre sedlighet och lycka för dem äger rum. Men i sådana fall stå de just på det s. k. Detgåran-systemets grund, och äro till följd af denna grund (som här händelsevis medkommit), men i grunden af ingenting annat, i ett godt förhållande. Detta är i det gängse systemet blott en lyckträff, ett rent accidens. Statsinstitutionen, sådan den nu är, utesluter väl icke möjligheten af en sådan händelse; men den utgår icke ifrån nödvändigheten af någon sympatisk kärlek i andlig måtto, makarne emellan, såsom oumbärligt och oeftergifligt villkor för äktenskapet; därföre gifves ock, enligt denna institution, ingen säkerhet, ingen borgen för sedlighet och lycka.»[1]

Längre ned fortsätter han på följande sätt:

»Den (äktenskapsinstitutionen) utöfvar den mest förfärliga verkan till immoralitet och olycka för hela den massa af personer, som icke inkomma

  1. Europ. Missnöjet, Imperialoktavupplagan sid. 19.