skall utöfva den välgörande verkan, som Almqvist förutsätter, beror uteslutande på den grad af sedlighet, som samhället redan äger. I närvarande ögonblick skulle troligen de flesta föreningar efter det nya systemet blifva lika tarfliga och olyckliga som efter det gamla. Det är i sista hand icke institutionerna som skapa känslorna, utan tvärtom individerna och känslorna, som gifva institutionerna deras karaktär och värde. Ju lägre kvinnan och kärleken uppfattas i ett samhälle, desto lägre står också äktenskapet och tvärtom. Praktiskt torde åtminstone tillsvidare Almqvists teori, liksom de liknande åsikter vi sett förfäktas i den öfriga europeiska litteraturen, endast leda till ett modernt civiläktenskap efter humanitära prciniper, men med vissa återhållande och reglerande paragrafer för sådana parter, hvilka skulle vilja sänka äktenskapet under den nivå, som det i närvarande ögonblick obestridligen intager.
Almqvist stannade emellertid icke vid att angripa äktenskapet; han löpte under dessa år linan ut och bröt nu öppet med statskyrkan och den lutherska ortodoxien. Och i Ormuzd och Ariman underkastade han slutligen hela samhällsordningen en genomgående kritik.
Vi hafva redan sett, att Almqvists religiösa åsikter aldrig sammanfallit med statskyrkans och ortodoxiens. Men hitintills hade han icke angripet dem. Han hade nöjt sig med att skåda Gud i sitt inre och hålla sin gudstjänst med honom i ensamheten, utan att bekymra sig om, hvilka gudar de andra dyrkade. Nu däremot griper han till ordet och uttalar de tankar, som han länge burit på och framställer då statskyrkan och teologien som kristendomens naturliga fiender och uppmanar till uppror mot dem. Redan i Kapellet, en af hans bästa berättelser, som gifver en ytterst målande tafla af den fattiga fiskarebefolkningens lif i den Blekingska skärgården, finna vi denna tankegång klart framlagd. I den unge sympatiskt tecknade prästen, som är hufvudpersonen i denna folklifsskildring, frammanar Almqvist bilden af en sann Kristi efterföljare, hvilken liksom mästaren hällre uppsöker de fattiga och bedröfvade än han slår sig ned vid de rikes bord. Hans olikhet med den vanliga typen af statskyrkopräst är skarpt framhäfd. Och samma tema behandlade han äfven i Prästens ställning, där han uppmanar prästerna att hellre följa sitt samvetes röst än lyda den ed,
