en mångfald artiklar försvarat olika punkter af detsamma. Men Almqvist var alltför litet samhällsmänniska, alltför litet partiman, för att helt uppgå i liberalismen eller älska densamma. I Colombine har man säkerligen hans intimaste uppfattning af Hierta och Aftonbladet:
Fredrik.
»Hvaraf kan det komma, att om vi lefva i en tid, då en journal af allmän popularitet — hvarmed förstås, att den allmänt läses — tycks utöfva den oinskränktaste skenbara myndighet öfver opinioner, öfver samhället och all annan litteratur; någon tid därefter är den lysande efemeren försvunnen, likt det, som aldrig funnits?
Colombine.
Menar min herre Argus?
Fredrik.
Ingen viss: jag talar om en saks märkvärdiga beskaffenhet, men ej om en och annan löjlig eller usel personnage. Jag menar endast den litteratur, den journal, eller den skrift, som saknar grund och egen ren öfvertygelse, huru mycket den än ger sig minen däraf: som under masken af rättvisa och nit för samhällets lif i det goda, sanna och nyttiga, under slöjan af nit för regeringen eller nit för folket, likväl endast söker befrämja egna ensidiga, småaktiga önskningar: bjuder till att såra och förderfva hvar och en, som ej gjort det ringaste ondt, blott kommit i vägen för dess utomordentliga egoism och illiberalitet — jag menar hvar och en utan undantag, som befinner sig i denna kategori af det uppenbaraste charlataneri.»
Almqvist stannade icke heller vid liberalismen — han
är i själfva verket på alla punkter anarkisten, som fullt
medvetet vill afskaffa prästen, juristen, militären, hela det gamla
samhällets traditionella former och ersätta dem med fria
associationer. Det är denna lära, som gömmes i den dråpliga
satiren Ormus och Ariman, ett det blodigaste gyckel med allt
hvad byråkrati heter, riktad mot samhällets fariseism, i
i hvilket ofta under rättens form åstadkommes högsta orätt.
Äfven här är Almqvist uteslutande känslomänniska, hvars
aktning för traditionen är ingen och hvars frihetsträngtan är
oändlig.
Sådana äro de olika faser i det slutliga omslag, hvilket under dessa år försiggår i Almqvists skriftställarskap. Redan från början af sin bana stående midt i den revolutionära strömfåra, hvilken sedan ett hundratal år brusar fram genom de europeiska samhällena, än kraftigt bortsköljande, än långsamt undergräfvande de sista resterna af det gamla feodalsamhället, bröt han sig nu fram till ett åskådningssätt helt olika samtidens. Hans sista berättelse under trettiotalet be-
