tecknar realismens genombrott i prosadikten. Han är den förste, som riktade sina pilar mot statskyrkan och dogmerna, och Ormus och Ariman innehåller, i sin hvassa kritik af samhället, tankar som först senare Ibsen uttalat. Å ena sidan utgör han en omedelbar fortsättning af Thorild och hans för tidigt afbrutna verksamhet, å den andra förebådar han åttiotalets revolutionära diktning.
Emellertid må man icke tro, att hans gärning lopp ut i sanden, äfven om den icke bar omedelbara frukter för samtiden. Det är visserligen sant, att den tog afstånd från honom, att han stod för densamma som ett lefvande frågetecken. Men redan det, att han sysselsatt och intrigerat en hel tidsålders tankar, har icke varit förgäfves. Rundtikring i fyrtiotalets litteratur finna vi spåren af Almqvists verksamhet. Det var han, som inledde tendenslitteraturen — och på ett sätt, som knappast senare öfverträffats. Folklifsskildringen utgår från honom. I den följande rika romanlitteraturen finner man ofta inflytanden från honom både i rent konstnärligt afseende och hvad idéinnehållet beträffar. Friherrinnan Knorring har skrifvit Torparen med tanke på hans Det går an-lära; Emilie Flygare-Carlén har kanske skildrat svärmaren Justus af Carleborg öfver sina minnen af Almqvist, och säkert är hennes egen människouppfattning i hög grad bestämd af Almqvists. Och många sådana drag skulle kunna anföras, hvilka samlade skola visa, att hans verksamhet varit långt mera omedelbar och kraftig än man vanligen föreställer sig. Under åttiotalet och senare ansluter sig mer än ett litterärt fenomen till Almqvists skaldskap.
Å andra sidan kan det icke förnekas, att mellan honom och samtiden låg en gapande klyfta, som icke kunde fyllas. Sverige hade ännu icke behof af hans tankar. Det fanns ännu så många andra frågor, som först skulle lösas.
Om samtiden icke följde honom så nära, berodde det äfven på vissa egenskaper hos honom själf. Äfven en författare måste vara ett stycke af en fältherre och förstå sig på taktiken. Det fordrar tid att omstämma en allmänhet, och författaren måste veta att förbereda densamma och själf intressera sig, för att hans idéer slå igenom. Almqvist gjorde knappast detta. Mer än en gång öfvergaf han sitt verk och flydde, äkta drömmare, då motståndet blef för stort, undan i öknen. Han var både för mycket känslosvärmare och för
