icke var oförvitlig. Man tänke sig endast, att denna reformator, mystiker och profet tjänstgjorde som mellanhand i procentareaffärer — det är som en blick ned i en afgrund. Emellertid bör man icke sammanblanda Almqvists privatlif med andan i hans skrifter. Huru många författare, hvars skrifter äro af otadlig skönhet eller uttryck för ädla principer, var icke i sitt verkliga lif, om ej rent af en lump, så dock en tarflig människa. Palmær, som var en man med klart hufvud, skref strax efter Almqvists rymning några ord, som ännu förtjäna att citeras och begrundas:
»Den vördnadsvärda allmänheten varnas härmedelst ödmjukligen att akta sig för dålig logik och dåligt sinnelag, hvilka nu mera än förr af vissa tidningar ådagaläggas, särdeles vid refererandet af den Almqvistska saken.
Deraf att Almqvist var tidningsskrifvare, skald och prest, har man tagit sig anledning att skräna: nu se vi hurudana publicisterna äro! eller: nu se vi hurudana poeterna äro! eller: nu se vi hurudana presterna äro!
Men i botten på dessa skrän ligger dålig logik!
Den, som har något förstånd, bör kunna förstå, att om en man, som på en gång är tidningsskrifvare, skald och prest, slår sig på att stjäla, så gör han sådant icke i egenskap af tidningsskrifvare, icke i egenskap af skald, icke i egenskap af prest, utan rätt och slätt — i egenskap af tjuf.
Redan Kellgren i sin tid predikade, att äfven den liderligaste skomakare ej kastar någon skugga på skomakarehandtverket.
Öfver Almqvist hör man likaledes en total fördömelse här och der uttalas, utan den ringaste hänsyn till mannens kolossala förtjänster om Sveriges literatur och läroverk. Sådant vittnar om dåligt sinnelag.
I anledning däraf torde vi få andraga en parabel af den persiske skalden Nisami.
’Det låg en gång en redan död hund på ett torg. En hop människor hade samlat sig omkring honom, efter korpars sed, hvilka alltid samla sig omkring lik. Den ene sade om hunden: fy, hvad han stinker! Den andre sade: han kommer att förpesta luften i hela staden. Den tredje sade något annat speord. Kortligen: alla tillkännagåfvo sitt förakt och sin afsky för den döda hundens lekamen.
