scenens djupaste fond skymtar man visserligen redan, å ena sidan som de konservatives sammanhållare Hans Järta; å den andra liberalismens kärnkarl, Johan Gabriel Richert, en modern Thorgny Lagman, som emellertid ogärna uppträdde på tinget. Det är mellan åren 1817—1823 som denna skärpning af motsatserna och stärkandet af partierna ägde rum. Flera orsaker bidrogo därtill. Ett allmänt maningsrop för hela folket mot den heliga alliansen, mot reaktionen, mot fosforismen, var Tegnérs tal vid jubelfesten 1817. Det är af liknande betydelse här hemma som Byrons stolta frihetssånger för hela Europa. Följande år skref Geijer artikeln om feodalism och republikanism i Svea, hvarmed han inleder den långa serien af politiska skrifter, i hvilka han försvarade den reaktionära regeringspolitiken. Emellertid är det framför allt pressen, hvilken just under åren 1817—1823 började spela en roll i Sverige. Om oppositionen vid 1823 års riksdag framstår starkare än tidigare, är det icke minst dess förtjänst.
Den svenska pressen hade under förmyndareregeringen och Gustaf den fjärde Adolfs egen styrelse spelat en slät roll, klafbunden som den var af regeringens restriktionsåtgärder. Genom 1810 års tryckfrihetsförordning hade visserligen andra förhållanden inträdt, men de blefvo icke långvariga. Såsom det vanligen går, när en person eller ett samhälle från despotism plötsligen försattes i frihet, gick det också här. Man förstod icke att göra ett förnuftigt bruk af de nya rättigheterna. De första åren efter den nya tryckfrihetsförordningens tillkomst tillhöra pamflettisterna och smädeskrifvarna; män utan karaktär, hvilka mera skrifva ovett mot enskilda, ofta af orena motiv, än belysa allmänna frågor. Fabeln Räfvarne, som trycktes i Nya Posten, ansågs hafva bidragit till Fersenska mordet, och i Allmänna Opinionens organ beledsagade A. Regnér samma händelse med verkligt ohyggliga betraktelser. Det är också under dessa år, som åtskilliga af de Grewesmöhlenska skandalskrifterna utgifvas.
Tiden var känslig för kritik och mer än en högre ämbetsman råkade utom sig af raseri, då han utsattes för angrepp. Dock var det närmast af andra skäl, som man 1812 skred till att åter sätta munkafle på pressen. Man fruktade, att den genom sina yttranden om Sveriges förhållanden till
