— — — — I tusen former dansar
det sköna idealet kring min stig,
och äran står vid vägens slut med kransar
och vinkar leende och kallar mig…
En trogen flicka delar
min ömhet, mina minnen och mitt hopp.
När äfven lyran sviker,
har jag kanske ett namn till tröst för den...
Han var född år 1801 i Uleåborg. Fadern var sjökapten, en lefnadsfrisk och intelligent man, bildad öfver sin samhällsställning och särskildt icke utan intresse for poesi. Det finnes drag i Runebergs karaktär, som erinra oss om faderns stånd och lynne. Han ägde sjöfolkets barska själfständighet och likgiltighet for yttre prål, en redelig öppenhet och ett manligt begär att utan omsvep säga sin mening, hvilket kommer så förträffligt fram i åtskilliga af hans bevarade repliker.[1] Liksom fadern var han en afgjord friluftsmänniska, hvilken redan som barn lefde i ett förtroligt förhållande till naturen. Och sådan förblef han alltid. Han älskade att ströfva omkring i skog och mark med bössan på axeln eller somrarne igenom idka fiske. Han fördjupade sig i landskapen, studerade människorna, och mer än vid både landskap och människor tyckes han hafva varit fäst vid djuren. Förunderliga äro stundom de historier, som Strömborg har att förmäla om denna sida af hans väsende. Han hade tämjt en grönsiska, som hade bo i närheten af hans gård, så att han endast behöfde hvissla, för att hon skulle komma flygande och slå sig ned på hans axel, där han satt och metade ute på Tallträsket. Erinrar denna berättelse icke om den gamla sagan om Odin och hans korpar? Kom man så fram till gården, kunde man få se en kråka, som lekte med en katt, och icke nog därmed: den hade själf tillägnat sig lekkamratens egendomliga fasoner. Under de långa år han låg fjättrad vid sängen hade han slutit vänskap med en mus, hvilken bodde i hans rum, eller, hvad som låter ännu egendomligare, med en fluga, så att han blott behöfde vifta med handen, for att denna framkom och förtärde sin bestämda portion gröt och socker. Allmogen har ett särskildt uttryck för att beteckna dylika egenskaper hos en människa: den säger, att »hon har hand med djuren», och den döljer under dessa obestämda ord
- ↑ T. ex. hans korta, men träffande karaktäristik af vännen Snellman: »Snellman hugger alltid i sten, men det är en förtjänst — att han alltid hugger».
