en djup och mystisk mening och ser med oroblandad vördnad upp till de sällsynta individer, som hafva sådana gåfvor. Under primitiva tider, i barbariska länder eller i aflägsna landsändar kallar man dem rent af för trollkarlar. Man förvånas alls icke, när Strömborg slutligen äfven berättar, att Runeberg en gång verkligen blef ansedd för trollkarl, då han förutsade, att fisk skulle finnas på ett visst ställe; och när man kastade ut noten, stannade den full på bottnen och lät endast med svårighet draga sig i land.
Det är visserligen icke något trolleri, som uppenbarar sig vid detta och liknande tillfällen, men ett djupt naturvetande, grundadt på skarpa iakttagelser och långa års erfarenheter, ett nästan mystiskt samgående med naturen — och vi behöfva ju icke söka länge för att finna samma sidor i hans diktning. Ofta hör man på senare tiden Runeberg framställas som en tung och något inskränkt natur; men det är han alls icke, fast han föga intresserade sig för sociala frågor, boklärdom eller officiella tal. Må man endast söka honom på hans område, och han är både kvick och liflig och snarfyndig. Hans intelligens flög som en fågel fram genom skogarnas djup, och han kände alla deras hemligheter. Han har upptäckt underligare ting än fisk i ett vattendrag; den finska folksjälen har han afslöjat. Just i detta djupa samgående med naturen hafva vi att söka den jordmån, i hvilken hans folkliga intressen slogo rot och funno näring.
Förvärfvade han en trollkarls vetande på dessa områden, berodde det icke minst därpå, att han tidigt börjat sina studier i naturens stora bok. Redan som barn lefde han tillsammans med naturen. Eljest märkte man just intet ovanligt på honom. Han var en normalt utbildad gosse, som läste sina läxor ordentligt och för öfrigt kastade boll och åkte kälke och fann på tusende skälmstycken, hvilka alla förlätos honom, om de upptäcktes, på grund af hans kvickhet, naivitet och hjärtlighet. Det fanns hos honom intet brådmoget och intet, som häntydde på en blifvande skald.
Mycket ofta hafva de blifvande skalderna något oharmoniskt i sitt väsende. De förakta sin ålders lekar, längta efter något obestämdt, som de ännu icke riktigt veta hvad det är. Och när de börja göra vers, så välja de oftast högromantiska ämnen, sjungande om hvad de aldrig skådat eller upplefvat. Helt annorlunda Runeberg. Han är
