studier vidtaga några af de händelserikaste åren i hans lif. Redan 1823 måste han af ekonomiska skäl afbryta sin vistelse vid universitetet, och de två följande åren vistades han uppe i ödemarkerna i Saarijärvi socken vid en vik af sjön Päjäne. Betydelsefulla år i hans lif, under hvilka han erhåller invigningen till sitt senare skaldskap; ty det var däruppe som han upptäckte Finland och Finnarne. 1826 var han tillbaka i Åbo. Samma år debuterade han med Solsången; 1827 aflade han sin kandidatexamen, och nästa år förlofvade han sig med Fredrika Tengström. 1829 blef han docent i romersk vältalighet och 1830 utgaf han sin första diktsamling. I januari nästa år satte han foten under eget bord.
Men dessa yttre data gifva ännu icke någon djupare inblick i hans utvecklingsgång; de antyda endast här och där en hufvudstation.
De första åren voro helt naturligt emottagande. Han läste och skref vers, ännu icke synnerligen originella. Vi se huru han imiterar än den ene än den andre författaren, innan han slutligen finner sin egen väg.
Redan som gosse gjorde Runeberg vers, enligt hvad han själf berättat. Af denna produktion finnes emellertid intet kvar. Hans äldsta bevarade dikter äro de, som föreligga i Blåa boken, men de gå, som Söderhjelm visat, knappast längre tillbaka än till år 1822.
Det är två inflytanden, som redan under barnaåren inverkat på skalden.
Det första är inflytandet från pseudoklassisiteten, hvilken Runeberg undergått lika väl som Tegnér och hans generation i Sverige. Men hos den förre har det varit mindre långvarigt, mindre djupt och delvis af en annan art. Under det att pseudoklassisiteten ännu i sin fulla kraft strömmade in öfver Tegnér och hufvudsakligen gjorde sig gällande genom den didaktiska reflektionsdikten, vände sig Runeberg i kraft af hela sin naturell och förändrade tidsförhållanden strax till genremålarne och den utlöpande pseudoklassisiteten. Hvad han upptager från denna riktning är, utom en viss formell utbildning, en del erotiska rokokomotiv och små situationsbilder. Man kan se det ännu så sent som i första diktsamlingen. I en dikt t. ex. som Vallgossen skulle man med kännedom om Runebergs senare manér vänta sig en verklig finsk bondpojke som vallar sina hjordar; man finner i stället
