en pastoralernas herde, omgifven af sina små hvita lamm, försänkt i sentimentala drömmerier. Likaså har man i Mötet i 1830 års diktsamling (ej att förväxla med en annan dikt med samma namn, som finnes i andra diktsamlingen) ett typiskt rokokomotiv, sådant som man otaliga gånger finner det måladt i sjuttonhundratalets gallerier eller besjunget i dess erotiska dikter: älskaren står bak busken och iakttager den älskade, hvilken med stilla vemod betraktar den tufva, där de båda suttit kvällen förut. Öfverhufvud leder där en väg från sjuttonhundratalets galanta erotik öfver till Runebergs första, friska, sinnligt omedelbara kärleksdikter; denna art af hans lyrik nådde sedan sin höjdpunkt i de dikter, i hvilka kärleken besjunges såsom en passion, hvilken griper hela människans väsende, själ och kropp, med betagande allmakt.
Först vid ankomsten till universitetet var det som Runeberg gjorde bekantskap med en större krets af svenska skalder, enligt hvad han sedan uppgifver i bref till Grot och flerstädes. Till Choræus, hvilken han alltid omtalar med en viss öfverlägsenhet, samt Bellman och Franzén, hans älsklingar hela lifvet, komma nu flere af de äldre Gustavianerna, hvilkas inflytande dock icke efterlämnat djupare spår i hans diktning. Det är endast i första diktsamlingens första afdelning, hvilken öfvervägande innehåller äldre dikter, som man märker något inflytande från dem. Det var också först då, som han gjorde bekantskap med Tegnér, hvilken trots hela deras naturs olikhet, imponerat på honom, och han har liksom hela den yngre generationen tegneriserat. Enstaka exempel därpå föreligga ännu i 1830 års diktsamling. Men Tegnérs inflytande på honom är icke därmed slut, äfven om han senare upphör att i yttre mening imitera honom. Det sträcker sig långt fram i hans lif; det är i täflan med Frithiofs saga, som han skrifvit Kung Fjalar.
Till de redan uppräknade svenska skalderna komma därpå fosforisterna. Särskildt Söderhjelm har tydligt påvisat, att Svartsjukans nätter ingalunda, såsom en äldre generation af forskare antagit, är en enstaka företeelse i Runebergs skaldskap, utan tvärtom betecknar en kulminationspunkt i hans förhållande till nyromantiken. Han har under dessa år studerat och imiterat Atterbom och Stagnelius m. fl. För öfrigt är det romantiska inflytandet ingalunda slut med Svartsjukans nätter; det går tvärtom igenom hela
