utrikes makter skulle kunna blottställa riket, hvars ställning ännu var så svag och osäker. Särskildt var det regeringen obehagligt att se finska frågan och förhållandet till Ryssland belyst, i ett ögonblick, då kronprinsen själf arbetade för ett närmande till den östra grannen och en allians mot Napoleon. 1812 framlades därför ett förslag för urtiman om tryckfrihetens inskränkande af det innehållet, att hofkansleren, där han fann dagblad eller periodisk skrift vådlig för allmän säkerhet eller utan skäl och bevis förnärmande personlig rätt eller af en fortfarande smädlig egenskap, genast ägde rätt att tillsvidare inställa dagbladets eller den periodiska skriftens utgifvande. Både på riddarhuset och i bondeståndet höjde sig röster emot förslaget, men dåvarande hofkansleren, baron Wetterstedt, lyckades genom sitt vältaliga anförande genomdrifva propositionen. Förslaget gick också igenom, och det redan vid denna riksdag, fast det såsom grundlagsbud bort hvila till den nästa. Att det var ett förhastadt och olämpligt steg visar hela den följande utvecklingen. En icke ringa del af de stridigheter, som upptogo Karl Johans regering, rörde sig kring denna paragraf. Wachtmeister, d. v. justitiekanslern, har i sina anteckningar på sitt lugna och besinningsfulla sått visat huru barnsligt och oförsiktigt man på högsta ort lekte med vapnet. Anklagelser för majestätsförbrytelser och indragningar af tidningar äfven af de småaktigaste anledningar hörde till ordningen för dagen.
Det första oppositionsorganet af någon betydenhet var Anmärkaren, hvilken år 1816 började att utgifvas af protokollssekreteraren Fr. Cederborgh, och i hvilken mot slutet af året 1817 Georg Scheutz inträdde som medredaktör. Liksom den snart därefter uppträdande Stockholms Courier och Argus, som utgör en omedelbar fortsättning af Anmärkaren, tog den ett bestämdt afstånd från alla paskillanter och gjorde sina anmärkningar i en hofsam och sansad ton.
Anmärkaren gifver ett ganska godt uttryck af det, som rörde sig i tiden. Den är synnerligen intresserad af ekonomiska frågor och intager i detta afseende samma ståndpunkt som riksdagsoppositionen under grefve Schwerin, d. v. s. den var efter våra dagars språkbruk protektionistisk. Tidningen innehåller därför ständiga artiklar mot lyxen och öfverflödet, hvilka ansågos såsom hufvudorsakerna till rikets
