just under dessa år, som fosforister och akademister sammandrabbade och småningom försiggick äfven i Finland en förskjutning från akademiskt till romantiskt ideal, från fransk till tysk diktning.
Dessa nya litterära strömningar från Sverige inneslöto äfven ett starkt element af patriotism — onaturligt uppjagad och febril patriotism, såsom vanligen är fallet efter ett olyckligt krig. Dessa strömningar fingo en omedelbar återklang i Finland, och det var ur denna stämning, som äfven det finska nationalmedvetandet framgick. Tillsvidare hade man emellertid icke insett, att Finnen nu var hänvisad att vandra sin egen väg, att utgöra en nation för sig, skild från den svenska.
Den förste, för hvilken detta tyckes hafva stått klart, men som också insåg åtskilliga af de hinder, hvilka måste öfvervinnas, var Tengström. Han framlade sina tankar i en märklig uppsats, hvilken lästes i Aura 1817 och 1818: Om några hinder för Finlands litteratur och kultur. Han framhäfver där starkt nödvändigheten af att de två folkraserna, som bebo landet, sammansluta sig och lära känna hvarandra, och enigt gå samman till en nation; han klandrar bristen på bildning och nödvändigheten af dess spridning genom lämpliga skolor.
Tengströms åsikter vunno strax genklang. De utvecklades och fördes vidare i tidskriften Mnemosyne, hvilken började att utgifvas 1819 af J. G. Linsén och Fr. Bergbom. Emellertid fick riktningen snart en alltför våldsam karaktär, särskildt genom A. I. Arwidssons uppträdande, hvilken klandrade alla bestående förhållanden och ensidigt förordade uteslutande finskt språk och finsk forndikt såsom grundval för den nya nationella kulturen. Dessa öfverdrifter hade till följd, att Ryssarne — hvilka själffallet icke under några förhållanden skulle tillåtit en finsk nations utveckling såsom säkerligen stridande mot deras redan på denna tid fattade föresats att förr eller senare inkorporera landet — vaknade; Arwidssons tidning, Åbo Morgonblad, indrogs 1821, och följande år fann han sig själf nödsakad att lämna fosterlandet.
Men dessa maningsrop hade icke ljudit förgäfves. Den generation, som utan allt braskande skulle förverkliga en del af detta ideal, stod redan färdig att genom stilla arbete börja kampen. Runeberg, Snellman och Lönnrot blefvo just stu-
- 12. — Mortensen.
