III.
Runeberg utgaf under loppet af sitt lif tre samlingar dikter, i hvilka allt det väsentliga af hans lyrik finnes samladt.
Den första af dessa samlingar, Dikterna af 1830, utgör hans debutarbete. Den sönderfaller i tre afdelningar, af hvilka den första visar oss bilden af en skald, hvilken trots en icke ringa formfulländning, ännu ej funnit sig själf utan står under främmande inflytanden af den mest olika art: Choræus, Bellman, Franzén, Tegnér, Atterbom, Stagnelius, Horatius m. fl. Behärskande är Franzéns inflytande, till hvilken också dikterna med ett vackert inledningskväde äro dedicerade. Hans ton återfinnes t. ex. i flera milda och idylliska naturstämningar (Maj: Sköna maj välkommen till vår bygd igen!), redan utmärkta genom sin naturtrohet och kanske äfven allvarligare än Franzéns; likaså äro hans erotiska dikter präglade af en kraftigare, mera varmblodig sinnlighet och en större rättframhet i uttrycket, som icke alltid är smakfull. (Det gäller t. ex. om de ideligen återkommande kyss-scenerna.) Hela hans lefnadsfilosofi bär ännu något af den Franzénska diktens karaktär. Ungdomen och äfven Hvad jag är säll, äro märkvärdigt kloka och måttfulla i sin uppfattning.
Dock midt ibland allt detta främmande gods bryter hans eget temperament med dess djupa ömhet, dess frimodighet och allvar igenom. Huru ärliga och själfupplefda, trots de delvis öfversvallande uttrycken, verka icke t. ex. dessa strofer Till Frigga, i hvilka han utmålar för oss sin kärlek och sin hänförelse att äga ett hjärta, som han förtröstansfullt kan trycka till sitt eget;
O hur ringa för mig vore en gränslös värld
Med dess solar af guld, med dess demanters sken,
mot den värld, jag med henne
hänryckt gömmer i sluten famn…
Mulnar banan ibland, skjuter ett törne fram,
suckar anden en gång, tryckt af sin bojas ok.
o, hur saligt att ila
i den älskades armar då!
