Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/186

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
182
JOHAN LUDVIG RUNEBERG

Här i andra diktsamlingen finna vi en hel serie dylika typer skildrade: Tjänsteflickan, Bondgossen, Jägaregossen etc., hvilka utgöra förstlingarne af dessa genremålningar, som ett decennium senare skulle blifva så vanliga i den svenska litteraturen.

Det är med denna andra diktsamling, som Runebergs lyriska alstring kulminerar. Dikterna i den tredje samlingen (1843) äro icke många, särskildt om man frånräknar de, hvilka sedan upptagits i Fänrik Ståls sägner, och de äro icke heller synnerligen egendomliga utom Legenderna, i hvilka liksom i Trädgårdsmästarens bref, Runebergs religiösa uppfattning afspeglar sig. Mellan första och andra samlingens dikter är steget synnerligen stort och säkerligen är det studiet af Goethe, som här fullkomnat, hvad de serviska sångerna påbörjat. Det finnes just i andra samlingen några stycken, i hvilka ofta redan titlarne och ännu mera själfva berättelsesättet, trots all själfständighet, osökt föra tankarna på Goethe. Sådana dikter äro: Akta, då är guden nära, Serenaden, Hvem styrde hit din väg. Eller är icke Goethetonen fullt märkbar hvad innehållet och formen angår i Likhet:

Har många vågor bo på fjärden,
har många tankar i mitt hjärta?
De tyckas fly — och dröja kvar dock,
de tyckas dö — och födas åter,
så skilda, och ändå så lika,
så många och ändå desamma! —
Ur samma sjö, af samma vindar
de höjas alla,
ur samma bröst de höjas alla
af samma kärlek.

Det är en rent panteistisk uppfattning, som får sitt uttryck i denna dikt, och med olympisk ro iakttager skalden, huru tankar och känslor flyta upp och sjunka undan i hans själ liksom Goethe.

Äfven själfva uppfattningen af kärleken har i dessa dikter fått en långt mera storartad prägel än i de tidigare dikterna. Allt det småaktigt söta, det rättframt sensuella, räknandet och detaljerandet af kyssarna försvinner inför känslan af en stor och mäktig, hela individen omfattande passion. Redan i tidigare dikter — t. ex. i verserna Till Frigga — framträdde detta. Men rent monumentalt får den sitt uttryck i Hvem styrde hit din våg, eller Den enda stunden: