källan, där de älskades ögon mötas och båda på detta sätt blifva fullt medvetna om sin kärlek.
Hanna är den typiska, unga skandinaviska flickan, frisk och glad, landtlig och lite outvecklad, men omedelbart fängslande. Publiken igenkände henne strax, och det är med denna dikt som Runebergs stora berömmelse börjar. Särskildt gäller detta i Sverige, hvarest man kanske hade lättare för att uppfatta denna dikt, som liksom stod närmare Tegnérs och var ljusare och gladare i tonen än de föregående dikterna, i hvilka ofta funnits något mörkt och dystert, som föga behagar Mälarsvensken. I hvarje fall blef dikten en afgjord succès, och kritiken hade snart icke nog af beröm för den finske skalden: man erkände honom som en af fäderneslandets förnämste. Atterbom gjorde honom till föremål för en dock aldrig afslutad anmälan i Svenska Litteratursällskapets tidskrift 1838, och följande år uppställde honom Bernhard Elis Malmström i sin bekanta Eosartikel såsom ett mönster för de unga. Ungefär samtidigt börjar också hans inverkan på den svenska dikten, hvilken ännu i denna dag icke har upphört.
Den tredje af dessa Runebergs större hexameterdikter är Julkvällen (tryckt 1841). Den intager en mellanställning i hans produktion. Dels utgör den en afslutning på hexameterdikterna, dels står den som ett förebud till Fänrikarne.
Motivet är det enklast möjliga: en julafton på herregården, där allt skulle vara idel glädje, om icke husets svärson vore borta i kriget och om icke underrättelsen om hans död eller tillfångatagande just hade ingått. Visserligen släckes denna sorg, då det visar sig att ryktet talat osanning, i det att kaptenen plötsligt anländer, frisk och oskadd; men en viss vemodig stämning dröjer dock kvar öfver dikten på grund af den gamle Pistols öde; ty hans son har stupat i kriget.
Julkvällen är en af Runebergs bästa dikter. Berättelsen framflyter enkelt och naturligt, jämnare än i Elgskyttarne och med en komposition, som är öfver allt beröm. Tonen är högtidlig och höjer sig utan ansträngning nästan till det patetiska i den sista sångens scener, utan att någonsin blifva onaturlig. Fast icke en enda detalj är utmålad på det helas bekostnad, är dock den enkla karaktäristiken förunderligt
