vällyckad. Hvarje person framträder klart och åskådligt för läsarens ögon. Den sörjande modern, den älskliga sextonåringen, som sprider glädje öfver hela huset och den gamle förnöjsamme, på träben framlinkande Pistol. Är icke den hese och rödbrusige majoren med den skarpa och buskiga blicken, med befallningsmannaminen, helt tecknad i följande barska, men hjärtliga inbjudan till Pistol:
»Sitt ej», hade den aktade herren, den ädle majoren,
sagt, då han träffade sist sin vapenbroder vid kyrkan,
»sitt ej, gamle Pistol, som en tjäderhane i skogen,
ruggig och gömd; hvi ser jag dig oftare ej i mitt grannskap?
Än är dagen ej all, än kan ju den bräckliga foten
stiga ett steg; blott kom, till jul åtminstone senast;
helgen är lång, och ditt ord, då du talar om strider och marscher,
drifver en långsam stund från det sömniga folket i stugan.»
Eller är det icke som hörde man hela hans brokiga krigarespråk midt i hexametern endast genom det utbrott, hvarmed han afbryter de gråtande kvinnorna: »Svärmen ej, fruntimmer.»
Själfva julstämningen förbinder denna följd af scener, dock icke skildrad med den något feberartade sentimentalitet, som Dickens ungefär samtidigt införde i litteraturen. Huru äkta är icke denna julstämning på en stor herregård fångad och återgifven. Lugnet och tystnaden i den stora byggnaden, hvarest ljusen skymta i de olika fönstren! Stojet, oron, otrefnaden till och med, som föregår hvarje större fest och ej minst julaftonen, då så mycket skall förberedas och i sista minuten ordnas för den långvariga helgen. Och denna otrefnad förstärkes här af den misstämning och sorg, hvilken råder i huset, där svärsonen är borta i kriget och bud ingått, att han blifvit nedhuggen af fienden. Det hela är återgifvet af en skildringens mästare. När så kurslädan plötsligt håller utanför trappan och kaptenen, som man redan trott förlorad, plötsligt visar sig hög och axelbred, slår stämningen visserligen om, men den blir ej stojande och munter. Julefriden breder sig endast stilla och mjukt öfver huset, som snön därute på marken. Lugn och förtröstan härskar åter i människosinnena. Äfven då brytes den alltför tillitsfulla glädjen af Pistols olycka, ty hans son har stupat i striden. Men det sätt, hvarpå den gamle bär sin sorg, gifver dikten dess afslutande stämning och höjdpunkten nås, då majoren
