nu efter ankomsten till »den dystra och ödsliga staden» (Grots uttryck) som vi för första gången se Runeberg begifva sig ut på långfärder än åt ett håll, än åt ett annat. Han som i sin ungdom varit så skarpt inställd på den honom omgifvande verkligheten och så realistisk både i uttryckssätt och valet af motiv, han gripes nu af en romantisk längtan att komma bort från hemmet, och han reser i sin fantasi. Den ena gången återfinna vi honom i Ryssland, den andra i det gamla Grekland, den tredje sitter han bänkad med Ossians hjältar och de forna Göterna och slutligen i Fänrikarne fördjupar han sig i sitt eget folks minnen.
Men det berodde nog icke endast på vistelsen i den lilla staden, att Runeberg allt mer och mer slöt sig inom sig själf och hängaf sig åt sin fantasis drömmar. Äfven om han stannat i Helsingfors, hade säkerligen hans diktning i det stora och hela kommit att erhålla samma utseende. Det fanns ju intet offentligt lif i Finland. Inga idéer satte folket i rörelse, politiken sköttes bäst så hemlighetsfullt som möjligt. Hvad kunde man göra bättre än att fly från en sådan tid! Därför, medan man i Sverige afslutar första akten af en lång och häftig politisk strid, och hela litteraturen antager ett halft revolutionärt skaplynne, försänker sig Runeberg i drömmarnas värld.
I själfva verket är det den gamla romantiken, af hvilken vi funnit spår i hans ungdomsdiktning, som nu slår upp i full låga, förstärkt genom nya intryck. Till dessa hör först och främst läsningen af Almqvists skrifter, hvilka länge tjusat honom. Redan 1835 hade han gifvit luft åt sin beundran för honom i en anmälan af Ramido Marinesco. Huru högt han ställde Almqvist, huru lifligt han beundrade honom ännu vid denna tid, därom vittnar hans bref till Grot 1839, där det heter: »Bland svenska skalder, som senare uppstått, står Almqvist otvifvelaktigt och ojämförligt högst… Skulle jag följa min öfvertygelse, vore jag färdig tillerkänna honom främsta rummet bland Sveriges skalder från alla tidehvarf…»
Tilläggas bör, att det är romantikern Almqvist som fängslade honom, icke revolutionären eller tendensförfattaren, fast han visserligen icke heller vände ryggen åt denne, om han också icke gillade i allo hans åsikter; men för sociala och politiska problem intresserade sig Runeberg föga, äfven
