om hans sunda förstånd icke svek honom, när han lät dylika ting falla inom sin betraktelse.
I samma riktning verkade på honom Ossian, med hvilken han nu förnyade och fördjupade bekantskapen genom Nils Arfwidssons 1842 utgifna fullständiga öfversättning.
I det stora och hela anknyter sig alla Runebergs arbeten efter denna tid på ett eller annat sätt till en bok, liksom hans tidigare dikter hufvudsakligen utgjort beskrifningar och sugit sin näring ur den omedelbara åskådningen. Men nu upplefde han intet, och det var böckernas situationer, som gaf stöd åt hans fantasi.
Härtill kom nu andra inflytanden af olika art. Midt uti hans ensamhet i Borgå förde Cygnæus 1838 till honom en ung rysk litteratör, Jakob Grot, hvilken lifligt intresserade sig för svensk och finsk litteratur och sedan öfversatt Tegnér och Runeberg. De båda männen funno snart hvarandra; början af deras samtal rörde sig om folkdiktning, ett ämne, som låg dem båda om hjärtat. Därefter kom man öfverens om, att Ryssarne borde lära känna finska förhållanden liksom Finnarne ryska. Och slutligen berättade Grot äfven mycket om ryska förhållanden och seder och Runeberg gjorde frågor. Karaktäristiskt är, att han frågade efter Puschkin, Rysslands Byron, och beklagade, att han icke kände honom. Det är betecknande, eftersom Byron och hans kärlek till vilda och primitiva seder och romantiska kärleksäfventyr vid denna tid berörde besläktade strängar i Runebergs eget bröst.
Någon tid därefter ankom en fröken Ahlstubbe från Ryssland, hvarest hon vistats i flera år. Hon berättade för Runeberg en historia om en slafvinna, som vunnit en furstes kärlek, och huru båda blifvit skilda åt af furstens moder, tills slutligen den milda Katarina åter förenat dem.
Det är under intrycket af dessa olika stämningar som Nadeschda uppstod. Den utkom år 1841 och är ett romantiskt epos af ungefär samma art som Byron gjort så omtyckt öfverallt i Europa. Själfva uppslaget till dikten utgöres af den ryska sägen, hvilken fröken Ahlstubbe meddelat honom. Den gaf honom lust att göra »något i Almqvists stil», som han själf uttryckte sig, och ett af inslagen i dikten utgöres äfven af ett motiv lånadt från Amorina. Som bekant är händelsen den, att den lifegna Nadeschda, dufvan, blir före-
