mål för tvenne bröders kärlek, de båda »furstefalkarne», den ljuse Volmar och den dystre Dmitri. Volmar vinner Nadeschdas kärlek och döljer henne på ett aflägset slott undan den afundsjuke Dmitris spejande ögon. Denne angifver emellertid broderns kärlek för den anstolta modern, Natalia Feodorovna, och Volmar skickas på kejsarinnans befallning bort på ett aflägset krigståg. Nadeschda får med sina tvenne söner återvända till faderns fattiga hydda. Vid ett besök, som kejsarinnan aflägger på Natalia Feodorovnas slott, upptäcker hon emellertid hela förhållandet och förenar åter den trogne maken med sin älskade.
Inflytandet från Almqvists Amorina ligger i öppen dag. I de båda bröderna, den ljuse Volmar och den mörke Dmitri, återfinner man Vilhelm och Rudman. Särskildt i andra sångens allegori, i hvilken hela diktens händelse symboliskt föruttecknas, framträder detta mycket tydligt. Betecknande är t. ex. ett sådant litet drag som att dufvan, hvilken förföljes af de båda falkarne, söker skydd på Volmars axel liksom siskan på Wilhelms, och liksom Rudman erfar Volmar en häftig svartsjuka, när han ser det.
Dikten är utomordentligt vacker. I Nadeschda har Runeberg ännu en gång tecknat en ung kvinnogestalt af sällsynt blid fägring. Särskildt berömd är kärleksscenen i fjärde sången mellan Volmar och Nadeschda. Den innehåller intet annat än hvad älskande sedan tusen år försäkrat hvarandra, men all den djupa innebörden i dessa banala frågor och heliga löften, som afbryta kyssarne, vaggar sig också fram som ett känslornas röda spel genom denna dialog. Ståtlig är äfven scenen i sjätte sången, i hvilken Natalia Feodorovna emottager sin son furst Dmitri i slottets riddarsal bland porträtten af anorna; den påminner om en liknande scen i Hernani, men Runeberg har användt den med vanlig själfständighet. Egendomlig för Runebergs fatalistiska upprättning af kärleken är, att Nadeschda redan förut i drömmen skådat Volmar, dock icke med det vreda anlete, med hvilket han nu står framför henne:
Den samme är han, blott ej ljus, ej mild, som när
drömmen hon hos honom satt
vid bäckens strand och glömde bäckens spegelväg
och speglade sin själ i hans.
- 13. — Mortensen.
