till densamma, och när den dyker upp hos Shakespeare, är det i samband med ett keltiskt ämne, nämligen i Macbeth. Den som väcker denna art af ämnen till lifs igen är Schiller i Die Braut von Messina, fast äfven där fatalismen knappast är verkligt lefvande utan endast är en ästetisk lek utan djupare mening; det är snarare tillfälligheten än ödet som drifver sitt spel i detta drama och dess icke få efterföljare. Fatalismen finnes vidare i Ossian, där molnandarne drifva sitt gäckande spel med människors barn. I någon mån har säkerligen denna dikt spelat in i Runebergs uppfattning. Men icke minst var det väl Almqvists Amorina, själf i viss mån en sen utlöpare af den Schillerska tragedien, som förde Runebergs tankar in på dessa banor. I hvarje fall har motivet i Kung Fjalar stor likhet med Die Braut von Messina. För donna Isabella liksom för kung Fjalar har man förutsagt, att hennes dotter skulle blifva orsaken till släktens undergång. Modern har därför låtit uppfostra henne i ett kloster; den öfriga familjen tror henne död. Af liknande anledning är det som kung Fjalar låter kasta Gerda i hafvet. Men i båda dikterna är det ödet som segrar: Oihonna förenas med brodern Hjalmar i brottsligt äktenskap, och donna Isabellas båda söner förälska sig i den okända systern. Denna kärlek blir orsak till de båda släkternas undergång.
Emellertid bör det skarpt betonas att, om Runeberg skrifvit denna egendomliga dikt, kanske den mest vällyckade eller rättare naturliga af alla moderna dikter, i hvilka ödet spelar en roll, så beror det framför allt därpå, att hans egen världsuppfattning hade en viss mystisk fatalistisk karaktär. Denna fatalism präglar äfven hans uppfattning af kärleken. (Hvem styrde hit din väg. — Hanna. — Nadeschda.) Men det var icke endast, då han diktade, som han iförde sig denna världsåskådning. Den framträder äfven eljest, t. ex. i enstaka muntliga uttalanden af honom. Så berättar Strömborg, att han på ett mycket egendomligt sätt tolkade Hamlet. Han yttrade nämligen vid något tillfälle, »att Shakespeare däri ville visa, att det för vår Herre var likgiltigt, hurudana personer han begagnade för utförande af sina ändamål, rättvisan skulle dock alltid hafva sin gång. Han betecknade det därför såsom ett synnerligen fint drag af Shakespeare, att han satt till hämnare af konungens brottslighet en man, som saknade handlingskraft, och hvars beteende var sådant,
