missöden. Särskildt efter 1820, då Kullberg blef hofkansler, tilltog oväsendet.
Den 29 okt. 1820 upphörde Anmärkaren att utkomma; den uppgick i och aflöstes af Argus. Scheutz, hvilken i början var medredaktör, drog sig tillbaka, efter tidningens första indragning 16 jan. 1822, och därefter var det Johan Johansson, gemenligen kallad Argus-Johansson, eller man och man emellan Hvalfisken, som ensam förestod tidningen, hvilken under hans händer utvecklade sig till den betydligaste under tjugutalet.
Argus-Johansson hade i femton år legat i Uppsala och studerat filosofi och historia. Han hade varit lärjunge till Höjer, mannen som i seklets första år väcker nytt lif i Uppsala, och med mycket intresse fördjupat sig i dennes filosofi. Han aflade sin kandidat och promoverades, hvarefter han 1817 kom till Stockholm, där han efter en kort vistelse på ämbetsmannabanan snart slog sig på journalistiken. Det var en man med icke obetydliga kunskaper, verkligt kritiskt skarpsinne och icke utan smidighet och taktisk skicklighet. Därtill kom ett oerhördt själfförtroende och en kraftig öfvertygelse om den egna personens, den egna sakens och de egna åsikternas förträfflighet och öfverlägsenhet. Han hade med andra ord på en gång den hårda hud och den rörlighet, som voro nödvändiga för en tidningsman under dessa för pressen ogynnsamma tider.
År 1820 »emottog» således Johansson Sverige, för att begagna det uttryck, hvarmed han för de yngre litteratörerna brukade inpränta, att det var han, som lyftat landet upp ur den sömnaktighetens och slöhetens dy, i hvilken det då varit försänkt. Och det var icke enbart skryt, om han under senare år berömde sig af att hafva gjort en verklig insats i det politiska lifvet. Argus’ blomstringstid inföll under de första åren af tjugutalet; dess glanstid var redan förbi efter 1823 års riksdag, men under hela decenniet utöfvade tidningen ett afgörande inflytande på det allmänna tänkesättet. Johansson var den förste, som samlade oppositionen och gjorde den medveten om sitt mål. Han hade känn med alla politiskt betydande personligheter, hvad stånd de än tillhörde. Under sin första tid upptog han åtskilliga af Schwerins politiska idéer, understödde Anckarswärd och samarbetade öfverhufvud ända fram till 1823 års riksdag med riddar-
