att man måste befara, att han aldrig skulle komma att utföra sin ofta upprepade hotelse att hämnas sin faders död, hvilken hotelse han sedan till följd af vår Herres ledning af händelsernas gång plötsligt verkställde, då han själf minst tänkte därpå. En annan mindre framstående författare skulle enligt Runebergs tanke till hämnare användt en mera handlingskraftig man. Denna åsikt om Hamlet sade sig Runeberg alltid hafva haft, ehuru han i yngre år ej kommit sig för att affatta densamma. Enligt Strömborg går denna uppfattning igen i Sven Dufva — ett antagande som säkerligen är alldeles riktigt. Hela denna hans åsikt är emellertid ett egendomligt utslag af kristligt färgad fatalism.
Själfva utgångspunkten för dikten har i öfrigt varit att i täflan med Tegnér skapa en dikt i fornnordisk anda med trognare lokalfärg än Frithiof. Själfva tidsandan, som särskildt i Finland ställde de båda skalderna upp emot hvarandra, eggade honom därtill. Att han haft Tegnérs dikt i tankarna visar sig tydligt i hela första sången, hvilken erbjuder stora likheter med romansen: Frithiof hos kung Ring. Man ser tydligt, huru den föresväfvat Runeberg vid nedskrifvandet och lämnat hans fantasi själfva bjälklaget till byggnaden. Det är emellertid endast i denna första sång, som man finner anknytning till Frithiofs saga. I öfrigt är dikten koncipierad i Ossians »dunkla sagostil». Det är obestridligen egendomligt, att då Runeberg ville göra något i fornnordisk stil, trognare än Frithiofs saga, fördjupade han sig icke i de isländska sagorna för att där hämta färgen på sin palett — det är ju endast några allmänna drag och namn i dikten, som verka i strängare mening götiska — utan han gick tillbaka till samma mönster som föresväfvat de tyska skalderna, Klopstock och hela skaran af bardendikter, hvilka först sökt frammana den forngermanska världens skuggestalter. Huruvida nu detta gifver fornnordisk trohet må lämnas därhän. Säkert är, att det förlänar något barbariskt och primitivt åt dikten, hvilken väl hvad lokalfärgen angår har sin gifna plats midt emellan Tegnérs Frithiofs saga och Ibsens Hærmændene på Helgeland — hittills väl det mest vällyckade försök i isländsk sagostil, som öfverhufvud existerar. Emellertid hade Oehlenschläger i sin Helge i detta afseende redan nått längre än både Tegnér och Runeberg.
I motsats till förhållandet i Runebergs öfriga större epos
