gone är det en principtragedi: kamp mellan tvenne furstehus, af hvilka det enas representant, Eurysakes, Ajax’ son, genom börden har den högre rätten. Leontes, sonen till inkräktaren, uppgifver emellertid själf sin rätt. Karaktärsteckningen är utförd med all den säkerhet, som man är van att finna hos Runeberg; särskildt framhäfd är motsatsen mellan de båda pretendenterna: Eurysakes, en rå, besinningslös natur, Leontes, den ädle, men alltför veke.
Emellertid bör icke dramat betraktas såsom uteslutande efterbildadt antiken. Riktigast uppfattas det som skrifvet efter den tyska klassisitetens program: Shakespeare och antiken. Femte aktens sjätte scen, då Leiokritos inför åskådarnes ögon nedhugger Leontes, är ingalunda antikt tänkt, och man erinras under krigsscenerna i denna akt, då striden närmar sig och aflägsnar sig från scenen, då än en skara flyende, än några af de förnämsta komparserna visa sig för åskådarna, om det sätt, hvarpå Shakespeare anordnar dylika scenföljder. Icke heller är det en antik tanke; som är uttryckt i Leontes’ sista ord:
Säg honom ändtligt ytterst, att mitt hopp står fast
på vår förening åter, när i Hades natt
ej kungamantelns skimmer bländar mer hans syn;
ty här var det ej hat, men plikt, som skiljde oss.
Det är synbarligen för att mildra verkan af den följande scenen, då fadern nedstöter Leontes, hvilken han tror vara Eurysakes, som Runeberg lagt dessa ord i hans mun, därigenom spridande försoningens skimmer öfver dramats sista mörka taflor; men det är ett rent kristligt hopp, som här uttalas, främmande för antik världsåskådning.
Tydligen har Runeberg haft Hamlet i tankarna under utformandet af karaktärerna. Leiokritos erbjuder en viss likhet med kung Claudius; liksom denne har han usurperat makten och missbrukar den. Leontes erinrar i flere väsentliga drag om Hamlet. Det är en ädel yngling, som djupt lider af den orättfärdighetens ande, som råder kring honom, och liksom Hamlet ständigt grubblar på sin hämnd, så står ständigt för Leontes’ ögon tanken på Ajaxsonens återkomst, då han måste göra orätt till rätt och mot sin egen faders vilja återgifva honom hans förlorade krona. Denna likhet mellan de båda prinsarne, hvilka mot sin vilja komma att
