minne); hela Finland återfann där sin bild. Och det är icke för mycket sagdt, att det var Fänrikarne som sjöngo in i folkets sinne, att Finland var ett folk — en enhet, som ej kunde och borde upplösas. Tyvärr voro emellertid förhållandena sådana i Finland, att upplösningens frö låg på botten af själfva nationalitetsrörelsen. Men ingenstädes framträder kanske Runebergs klokhet och besinningsfullhet så vackert som i hans förhållande till de nationella rörelserna i hans hemland. Själf tillhörde han den svenska folkstammen och hade från den svenska kulturen mycket af sitt bästa, men likväl visade han aldrig något förakt mot landets urbefolkning, tvärtom är det, som vi sett, han jämte Lönnrot som bragte den till medvetande om sig själf. När finska litteratursällskapet bildades, var han en af stiftarne, och det var först när rörelsen böljade antaga svenskfientliga former, som han icke längre var med, fast han ej blandade sig i käbblet; som han själf brukade säga, var han fennofil, därmed angifvande att han icke var fennoman. Lika litet var han någonsin ryssätare; han menade att de båda folken borde lefva i godt förstånd med hvarandra och söka lära känna hvarandras kultur. Det ligger i allt detta icke endast en vacker och ädel humanitetskänsla; det är storstilad klokhet däri, ty det var den ställning, som naturen och de historiska förhållandena anvisat Finland, gränslandet mellan västerländsk och österländsk kultur, och det var den linje, den enda linje, på hvilken man kunde räkna på en varaktig framtid, kulturell utveckling, välsignelse öfver landet.
Dessa känslor komma äfven till uttryck i Fänrikarne. Runeberg visar sig i dessa som en värdig lärjunge af antiken och tyska klassisiteten, då han ställer kärleken till mänskligheten öfver patriotismen. Det påminner om det gamla Grekland och om Aiskylos’ sätt att tala om arffienderna, perserna, när Runeberg, midt ibland denna cykel af svensk-finska krigare, äfven finner ord att prisa ryssen Kulneff eller att med medlidande dröja vid den döende krigaren, fast han är af främmande ras.
Det finnes icke öfver dessa Runebergska sånger samma brio, samma franka öppenhet, som öfver den samtida svenska krigslyriken. Denna senare äger, trots sin stundom litet skräniga ton, äfven sin charm, men utan tvifvel står den Runebergska dikten högre: patriotismen får här ett ädlare
