italienska förebilder: svulst och onaturlighet. Besynnerligt nog finner han sig oftast mest tilltalad af Petrarcas svagaste sonetter, där innehållet egentligen endast atgör ett retoriskt klingklang. Bland hans bästa dikter äro sonettcykeln Kungarne och en annan serie Foglarne (Lärkan — Storken) samt åtskilliga af hans naturskildringar, t. ex. Söderfors. Äfven då Böttiger är som bäst, hvilar det emellertid något liflöst öfver honom, han är träaktig och tråkig. Långt intressantare är han som minnestecknare och panegyriker. Hans porträtt af Tegnér t. ex., fast i så hög grad förskönadt, att det nästan verkar omänskligt, skall dock alltid äga ett klassiskt värde, såsom gifvande ett samladt och mästerligt uttryck åt en hel tids människouppfattning. Böttiger har bevarat det starka retoriska elementet i den Tegnérska dikten, men han verkar aldrig, som så många andra, parodisk i sin imitation. Därtill har han för mycket smak. Det är endast i de allmänna linjerna som han följer mästaren. Hans stil är däremot nästan bildfri, renad genom studiet af antika skalder — väl också genom studiet af Runeberg, till hvilken han dedicerat sin cykel Foglarne.
I hvarje fall var det icke minst inflytandet från den Runebergska dikten, som under loppet af fyrtiotalet bröt den Tegnérska retorikens uteslutande välde. Därtill kom så utländska inflytanden, dels från Byron, hvars frihetssånger öfverallt satte sinnena i rörelse, dels ifrån den samtida tyska lyriken, från Heine och Jung-Deutschland. I Tyskland uppväxte nämligen samtidigt en lyrik, präglad af en stark frihetsglöd, men af en tämligen abstrakt karaktär, och denna fann eko i de unga svenska skaldernas sinne. Jämte Heine, för hvars allmänna betydelse i den svenska samtidiga dikten ofvan redogjorts, äro de förnämsta och mest kända representanterna af denna skola Georg Herwegh och Hoffmann von Fallersleben.
Af olika lyriska arter odlas under denna tid hufvudsakligen dels genrestycket, dels sånger af politisk och social innebörd.
En af de frågor, som under denna tid lifligast sysselsatte sinnena, var förhållandet till Ryssland. Det familjefördrag, som Karl Johan 1812 ingått med tsar Alexander, hade alltid varit en nagel i ögat på det svenska folket. Denna motvilja ökades, allt eftersom det liberala tänkesättet vann
- 14. — Mortensen.
