honom populär i vida kretsar utom universitetsstaden. Ett andra pris erhöll han 1845 för sina Kristliga elegier. Bland hans öfriga poem märkes det ofvan citerade Niagara.
Den icke minsta delen af Nyboms produktion utgöres af tillfällighetsdikter, vanligen af fosterländskt innehåll. En särskild grupp bland dessa, hvilka i allmänhet utmärka sig för stark glöd och hänförelse, äro de dikter, som han skref öfver tilldragelserna i Europa 1848 och Danmarks första strid med Tyskland. Bland de bättre af dessa är hans Gif akt! en rundmålning öfver 1848 års händelser, och Så säga Sveriges studenter, i hvilken han uppmanar sina kamrater att gripa till vapen för Danmarks sak. För Nybom existerade icke några politiska eller krigiska svårigheter. Det var han, som en dag i något gladt lag utbrast: »Bröder, till fäjd mot Ryssland! Vi taga en kanon under hvardera armen och simma öfver Bottniska viken. Så ta vi Finland åter!»
Det var i dylika stämningar som skalden Johan Nybom lefde; när han fann, att tiden blifvit en annan, nyktrare och mindre lätt att taga med fraser, drog han sig tillbaka i ensamheten och lefde, äfven då, lycklig och belåten med sig själf. Ett stort barn intill det sista!
Några år senare skulle studentlifvet, sådant det rörde sig i den lilla torftäckta universitetsstaden vid Fyrisstränderna, erhålla en ny skildrare i Gunnar Wennerberg, hvars Gluntarne utkommo 1849—1851. Här får man en tämligen realistisk, af humor genomstrålad bild af tidens studentlif. Med glunten och magistern genomlefva vi ett femtonårigt gladt kalas, studera källarlifvet hos Lambys, på Schylla och Charybdis, Fördärfvet och Flustret och hvad nu alla tidens värdshus heta, göra en titt in på ecklesiasticum, invigas i studentviggens djupaste hemligheter, njuta af sången och serenaderna. Hela den lilla staden med dess egendomliga naturlif lefver upp i dessa sånger, särskildt sådant det visar sig fram emot vårsidan. Det finnes en månskensafton från Slottsbacken, som, samtidigt med att det nästan är en topografisk beskrifning öfver hela staden och trakten, uppenbarar för oss hela Uppsalas karga skönhet. Och hur ypperligt är icke den för staden specifika vårstämningen gifven i En solnedgång i Eklundshofsskogen. Likaledes är hela det säreget uppsaliensiska i den under sommaren utdöda staden är
