sin död var en ifrig och intelligent anhängare, och för studenttågen, som Malmström, alltid på ett sällsynt formfulländadt sätt, strängade sin lyra. Bland hans dikter under senare år, hvilka ingalunda äro många, förtjäna särskildt att framhållas hans Resebilder, minnen från en resa, som han åren 1846—1847 med offentligt understöd företog i Södern.
Det var således egentligen endast några ungdomsår, som Malmström tillhörde poesien. Någon nyskapare är han icke heller. Tvärtom är hans betydelse den, att han för de gamla skolornas traditioner fram till en ny generation. Ty om det finnes någon af denna tids skalder, som är fosforist, så är det visserligen fosforisthataren Malmström. Dess metafysiska och litet töckniga åskådningssätt går alltid igen hos honom, paradt med ett begär efter en rent antik klarhet i formen. Denna dubbelhet framträder tydligt t. ex. i hans bekanta poem: Hvi suckar det så tungt uti skogen. Hvad motivet angår erinrar denna dikt osökt om Geijers Kolargossen, men man kan knappast säga, att den vinner på att sammanhållas med den. Geijers dikt är ett mästerverk, i hvilket det förunderligt väl har lyckats skalden att med de enklaste medel frammana för oss allt det dunkla och mystiska, som det nordsvenska landskapet uppväcker i människosinnet. Denna stämning framtrollar visserligen äfven Malmström, men i hans dikt är den redan något för teatralisk, icke så omedelbar som i Geijers:
Och liten pilt han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden;
han ser, hur ljusen brinna uti Gud Faders tjäll,
och hör, hur löfven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blef lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.
Redan i denna refräng: Då suckar det så tungt uti skogen är det öfvernaturliga något för starkt betonadt. Hos Geijer var vidare hela denna stämning ypperligt motiverad. Skogen lefde och var befolkad med underliga, trolska väsenden, men förklaringen till allt detta spökeri framträdde också tydligt i rädslan hos den lille gossen, hvilken är ensam, fjärran från fader och moder ute på heden. Icke så hos Malmström. Hans förklaring är alltför sökt och onaturlig.
