man tänka sig, att denna kärlek allvarligen pinat honom och fyllt honom med sin ljufhet och sin smärta. Vanligen finnes det icke mera verkligt stoff i Malmströms diktning.
Hans originalitet ligger också uteslutande i det musikaliska, i formen. Han har ett bestämdt, för honom egendomligt anslag. Ett underbart välljud genomströmmar hela hans diktning, en blek, skär stämning mänger sig med orden och fängslar läsaren. Men efter något djupare innehåll, efter något omedelbart och mänskligt gripande söker man förgäfves. Hans poesi är alexandrinsk: poesi öfver poesien.
Detta omdöme gäller om det mesta af Malmströms diktning. Är det t. ex. icke egendomligt att en följd af disticha som i dikten Thorvaldsen på sin tid kunnat väcka så stor beundran? Hela maneret var ju redan då så utskrifvet och tankarne äro sannerligen föga egendomliga. Det hela är slickadt, kallt och liflöst. Det är med Malmström som efterromantiken i själfva verket börjar i vår litteratur.
Utmärkande för denna tids Uppsalaskalder är således deras brist på verklighetssinne; de stå icke i djupare kontakt med lifvet. Traditionerna hade ännu för stark makt i den lilla universitetsstaden, där Atterbom och Geijer ännu gingo lefvande ikring. Det fanns ännu icke plats för eller behof efter en ny skaldegeneration, och liberalismen, tidens stora rörelse, trifdes icke riktigt däruppe. Det behöfves tid, innan nya strömningar nå till Uppsala, detta Sveriges Moskwa, men till gengäld dö de aldrig ut, om de blott en gång kommit riktigt inom tullarne. Det är traditionernas stad.
Det var framförallt i Stockholm som de nya, för tiden karaktäristiska skalderna skulle uppstämma sin sång.
IV.
År 1837 utkom på L. J. Hiertas förlag ett häfte dikter, hvilket strax vann en betydlig afsättning, trots det, att den högre kritiken förhöll sig tämligen afvisande. Den första dikten i denna samling hette Poetisk trosbekännelse, och skalden yttrade däri:
