Aldrig min lyra till klagan jag stämt;
hvarför mitt hjärta betunga?
Kan jag ej sjunga om kärlek och skämt,
vill jag långt hellre ej sjunga.
Kärleken lefnadens middag gör säll,
munterhet endast förljufvar dess kväll…
Lefve då skämtet! — i skämtet jag själf!
Dödsängeln susar med vingen;
snart står jag bortom den stygiska älf,
hvad som där väntar, vet ingen.
Detta blott vet jag, och tacksam jag är:
sången och kärleken vänta mig där.
Och märkvärdigt nog — ty skalder bruka just icke följa de program, som de uppställa — författaren sjöng som han lofvat. Hvad man än kunde förebrå Wilhelm von Braun, icke fanns där några sentimentala suckar till en eller annan abstrakt skönhet i hans dikter, icke heller teorier af den ena eller andra arten, och hans språk var åtminstone icke uppskrufvadt eller affekteradt. Sin kärlek så väl som sin politiska trosbekännelse — och han var ohjälplig demokrat och rabulistfrö — uttryckte han rakt på sak. Föröfrigt, politiken sysslade han icke mycket med. Han sjöng om helt andra saker: om den lilla Corinna som var mörkrädd, men som informatorn botade, om killespelets vådor, om tandvärken och brännvinet, se där en profkarta på de föga högtidliga ämnen, som han älskade att behandla. Stundom utkastade han en hel liten tafla, som t. ex. i Barnsölet, hvilken alldeles osökt förde tanken tillbaka till Fru Lenngren och hennes konst. En annan gång gick han hyckleriet djärft in på lifvet och sjöng om »Den där» och »det där».
Vårt tidehvarf oskuldens är,
och flickorna änglar på jorden.
Allt skapadt de kalla »den där»,
att slippa tvetydiga orden.
Med pennan — ack nej! med »den där»
jag också vill prisa dem här.
Stundom sjunger han ystert, nästan på äkta Bellmanskt sätt, om en eller annan af de gamla bibliska gestalterna, om huru Simson blef offer för kvinnolist eller huru Rebecka blef Isaks hustru. Han var icke alltid just fin, stundom
