Var sångsättet nytt i den svenska litteraturen, så var också sångarens väg till den svenska parnassen tämligen afvikande från den vanliga. Det var icke någon Uppsala-magister, som denna gången fattat Apollos fjäder — det var endast en stjufson till Apollo, för att begagna Brauns eget uttryck, en löjtnant.
Wilhelm von Braun hade emellertid närmast i kraft af familjetraditioner eller familjeslentrian blifvit krigare. Han var född 1813, och redan femtonårig sändes han enligt tidens sed till Karlberg. Här påträffade han ett helt rimmareband: Ridderstad, Albano-Adlersparre m. fl., och snart hade äfven Braun påbörjat sitt versmakeri och lämnade krigareakademien med ett stadgadt rykte som en glad poet. Det är icke svårt att förstå, huru Braun, som hade att tillfredställa de unga martissönernas smak, i sina vers hufvudsakligen kom att besjunga »vinet och kärleken». 1834 utexaminerades han såsom löjtnant, men var snart hjärtans trött på yrket, som alls icke passade för hans natur. Den stränga disciplinen och den eviga rekrytexercisen kunde icke tillfredställa honom, och hans frispråkighet misshagade de öfverordnade; alltnog, långt innan han 1846 definitivt tog afsked från krigstjänsten, hade han på olika sätt sökt komma ifrån eller förkorta de besvärliga mötena. Så t. ex. hade han vid något tillfälle erhållit tjänstledighet i sin egenskap af extra ordinarie kanslist i bondeståndet, en tjänst, hvilken han någon glad toddyafton lyckats utverka af farbröderna, just i syfte att undvika en gnatig öfverste och ett tråkigt möte.
Efter afskedet var han uteslutande hänvisad att lefva af sin penna. Han tvingades också till en ej obetydlig produktion. Mellan åren 1837 och till 1860, då han dog, utgaf han hvarje år ett dubbelhäfte eller en kalender, och han lifnärde sig af detta författarskap.
Braun var en vänsäll natur och glad icke blott i sina dikter utan äfven i sitt lif — åtminstone under sina tidigare år. I kretsen af fästande Stockholmsförfattare fick han ej gärna saknas utan var i sällskap med Crusenstolpe (de båda så olika männen tyckas hafva ömsesidigt uppskattat hvarandra), Palmær, Blanche m. fl. den oförbrännelige skämtaren. Någon vattendrickare var han vid dylika tillfällen icke; spriten spelade en stor roll i hans lif liksom i hans dikter. Emellertid var Braun nog klok att icke hela
