var han också för längesedan underligt trött på lifvet; ruset och berusningen voro borta — endast bakruset var kvar. Men innan det kom så långt som till full och verklig lifsleda, hade längesedan missmodet inställt sig. Wilhelm v. Braun, som i sina första dikter endast varit den glade löjtnanten, hvilken ömsom satiriskt, ömsom sentimentalt besjungit flyktiga kärleksförbindelser och glada suplag, drifvit med prästerna och parodierat de gamla patriarkerna, visade sig nu plötsligt anstucken af en Byronisk världssmärta och en Heinesk bitterhet. Lifvet hade böjt honom och skrattet var blandadt med tårar. En hel följd af olyckor strömmade in öfver honom under åren 1842—1843:
Jag tycker att jag lidit har tilllräckligt.
Jag har ju intet, intet mer igen,
Fröjd, hälsa, ungdomskärlek, ungdomsvän,
allt, allt är graflagt nu, och själfva tåren
i ögat torkat. Aldrig läkas såren.
På detta sätt sammanfattar han sina sorger under de sista åren i poemet Då Hilma dog (1843). Själf insjuknade han[1], och under denna sjukdom fick han underrättelse om att en af hans ungdomsvänner aflidit, vid hvilken han var fast med hela sin själs varma trofasthet. Denna sorgepost följdes af en annan, hvilken grep honom ända till hjärterötterna. Han hade länge älskat en kvinnlig kusin, fröken Ebba von Braun, och hans känslor hade varit besvarade. Han har ofta besjungit henne i sina dikter under namnet Hilma. Det är väl också hon, som afses i följande strof (Du är mig kär):
Du är mig kär! Från ungdomsdagar
du varit solen i mitt lif,
och hän till dig min tanke jagar,
att finna frid från världens kif.
Du är mig kär. Må mina öden
bli ljusa eller mörka här!
Jag dock vill hviska in i döden:
Du är mig kär.
Det var endast ekonomiska omständigheter, som gjorde, att båda icke ingått äktenskap med hvarandra. Nu dog
- ↑ Af hvad art denna hans sjukdom var, tyckes mig framgå af ett bref till Crusenstolpe 1842 (aftryckt hos Ahnfelt: Crusenstolpe II, s. 21) från Visby, hvarest han undergick en badkur. Han talar där om fastediet, dekokt och svafvelbad. Efter allt att döma blef han sedan aldrig riktigt rask.
- 15. — Mortensen.
