Så t. ex. i dikten Vaticinium. Tsaren hade 1843 förbjudit finnarne att deltaga i studentmötet. Nu år 1845 svarar Talis Qualis vid studentfesten i Lund:
Finland! Så jag ville ropa
och från eder allihopa
få ett svar ur hjärtats grund.
Hvar jag stod, så såg jag glada
blickar sig vid blickar rada,
sol på hvarje pannas rund;
men min åtrå var en annan:
jag vill se ett moln på pannan,
maka löjets gud från kannan
undan, undan för en stund.
Fast vår broder nacken böjer,
tungomålet honom röjer,
och jag spår, om än det dröjer,
att I honom återfån.
Och så skildrar han vidare den dag, då svenskarne åter draga öfver hafvet för att eröfra Finland.
Här är hvarje ord mästerligt beräknadt för att väcka åhörarnes entusiasm och var säker på, att, när han slutat, har stämningen varit hög i salen.
Af denna art äro alla hans dikter. Vanligen älskar han att epigrammatiskt tillspetsa slutet; han använder också gärna sonettformen. År 1848, då danskarne angrepos af tyskarne, och röster för ett svenskt deltagande hördes härhemma, hade Aftonbladet uttalat sig emot ett dylikt ingripande. Strax var Strandberg färdig med en sonett:
Var då den fana, du så trotsigt bar,
blott ägnad för parad, men ej för läger?
Det enda skarpa vapen, som du äger,
är då en tunga, rask i tal och svar?
Nu, då vårt folk med fog till vapen tar,
jag hör nog hvad din slappa klokhet säger;
du väger våra krafter: men Gud väger
vår rätt med vikter, som du icke har.
Du sitter hemma och för landet vakar
och skrämmer upp en riddare så god,
hvar ängslig gäck med dina pappersdrakar;
men vi, som ha ett hetsigare blod,
vi nyttja dem, där lägerelden sprakar,
till pappersladdning framför våra lod.
